årgång B

Allvarligt men hoppfullt. Det ser hotfullt ut i världen nästan vart man vänder blicken. Bå­de för folken och för den jord vi lever på. Under slutet av kyrkoåret hör vi lik­nan­de tongångar också i mäs­sans läsningar. De är sna­rast ännu mer dramatiska. Den första läsningen ur Daniels bok talar om en nöd, ”vars like inte har funnits, allt ifrån den dag då människor blev till”. Jesus talar om hur ”so­len skall förmörkas och himlens makter skakas”.

Vishetens bok berättar vad som hände folket i Egypten. Under nattens dju­pa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner till jorden, för att förgöra ond­skan och befria sitt folk. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet. Det var en profetia om Guds Ord som blev män­niska och föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det bör­ja­de i en krubba och fullbordades på ett kors. Fienden förintades och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stanti­no­­pel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studier och manuellt arbete. Han lade den teologiska grunden till den krist­na bild­kons­ten, iko­­nografin. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud in­te låter sig avbil­das och att Kristi mänskliga kropp är ointressant. Med stöd av Kyrkans tro svarade Theodoros att Kristi två natu­rer, den gu­domliga och den mänsk­liga, är förena­de i en per­son. Det är den per­so­nen som av­bildas. Det är hans ansikte vi söker. Han fortsätter att sö­ka och se människan. Vi ser för att bli sedda.

Mar­tin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull gläd­je. Den lyser fram när han delar sin mantel med den frysande och fat­tige tiggaren. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel. Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Her­rens tjä­na­re: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och be­drö­­vade.

Leos den stores predik­ningar hör till kyrkans lev­ande minne. Det är hans röst som varje jul för­kunnar: ”Upp­täck din värdighet, o kristna människa!” Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451 om att Kristi gudom­liga och mänsk­liga naturer inte fick sammanblandas men ändå var förenade i en per­son. De för­sam­lade biskoparna utropade: ”Petrus har talat ge­nom Leo!” Däremot för­sökte han inte förklara hur de två naturerna är förena­de. Den ödmjuka tron vet det.

”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.” Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram under templets trös­kel. När vattnet rinner ut i havet blir dess vat­ten sunt och längs flodens stränder växer alla slags fruktträd upp, vars frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Allt får liv där strömmen rinner fram. Bakgrunden är den källa som rann fram i paradiset. Visionen når sin full­bordan i bibelns sista kapitel, där en flod rinner fram från Guds och Lammets tron. Begynnelsen når sin fullbordan.