årgång B

Ankomsten som förvandlar människans väntan. Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller i telefonkön, inte bara väntan på att hälsan skall bli bättre och prob­lemen få en lösning. Det började redan vid födseln. Barnet måste växa till. Den unge vän­tar på att bli vu­xen. Den vuxne på att fullborda sitt liv. Men inte heller ett fullbordat liv på jorden tillgodoser hennes innersta väntan och längtan. Väntan finns nerlagd i hennes in­ner­sta. Människan är inte nöjd med mindre än honom som skapat henne. ”Du, Her­re,” säger Augus­tinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det fin­ner ro i dig.”

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Vi har hört profeten Daniel vittna om Människosonen, vars rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De fram­ställs som olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och riken har sin tid. Alla skall gå under. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böc­­­ker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas. Så sker något annorlunda. ”En som liknade en män­ni­skoson” förs fram inför den Högste. ”Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt väl­de och hans rike skall inte förstö­ras”.

Daniel uttrycker domen för den övermodige babyloniske konung­en Bel­shas­sar. Under ett gästabud prisar sällskapet sina maktlösa avgudar och skålar i bä­gare tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande han­den på väggen fylls han av oroliga tankar. Hans kropp skälver. Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene te­kel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland döms de redan un­der sin livstid. Men till slut på den ytter­sta da­gen.

Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen. De tvingades leva i en rent hednisk miljö, men förblev ändå trogna sin mosaiska tro. De lärde sig kaldeisk/baby­lonisk kul­tur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå omutligt trogna för­bundet. Deras trohet beskyddade dem. Kungen fann dem till och med kloka­re än alla andra rådgivare han hade till förfogande.

Tomhetens välde och sanningens lycka. Vi har lyssnat till en av världshistoriens mest kända samtal, dialogen mellan Jesus och Pi­latus. Den ene är fånge, den andre representerar ett av historiens mäk­­tigaste impe­rier. Je­sus är maktlös, Pilatus kan döma honom till döden. Ändå blir Pila­tus osä­ker. Han vill först förstå varför judarna vill få honom dömd. ”Vad har du gjort?” Men Jesu svar måste ha för­virrat honom. ”Mitt rike hör inte till denna värld”.

Läsningarna denna vecka har hämtats ur Mackabeerböckerna. Idag hör vi om kung Antiochos IV Epiphanes död i förtvivlan över sina över­grepp mot Juda land och på Guds tempel i Jerusalem. Han hade pla­ce­rat en främmande gudabild på platsen för bränn­offeraltaret i templet. Det kallas hel­­gerån, sakrilegi­um. Hans kvalfulla död bekräftas av en gre­kisk historie­skrivare.