årgång B

Boken Salomos Vishet är skriven långt efter kung Salomo, ett knappt århundrade före Kristi födelse. Den är skriven på grekiska i Alexandria. Den talar om den vishet som avslöjar och skyr svek och beräk­ning. Visheten är mer än en tanke eller en idé. Det står att vis­he­ten ”älskar människan”. Den får per­sonliga drag. Hon bevakar omutligt människans tankar och hör alla hennes ord. Kyrkan har sett den som en profetia om både Kristus, Ordet, och om Anden.

Två fattiga änkor som föredömen. Vi hör om två änkor i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, men de är våra föredömen. Änkan i Sarefat levde under en tid då Gud prövade sitt folk genom flera års torka. Ingenting växer. Nu har det gått så långt att hon samlar ved­pin­nar för att av sitt sista mjöl och den olja som är kvar laga till något för sig och sin pojke. Sedan väntade svältdöden. Profe­ten Elia får veta det, men han ber henne att först baka en liten brödkaka åt honom. Han uppmanar henne att inte vara rädd.

”Hälsa varandra med en he­lig kyss.” I sista kapitlet av sitt Romarbrev kallar aposteln bre­vets budskap ”en hemlighet” som före honom varit ”outsagd”. Brevet ”ut­sä­ger” och för­klarar denna hemlighet, för att ”alla folk skall föras till lyd­nad i tron”. Många av de stora teologerna har försökt förklara Romarbrevet, men ”hem­ligheten” förblir svårfångad, till synes omöjlig att slut­giltigt fånga i ord.

Paulus sammanfattar sitt väldiga romarbrev. Han kallar sig ”Kristi Jesu tempelpräst”. Han förvaltar Guds evangelium och för hed­ningarna till trons lydnad, genom Andens kraft. Så sprids ”evan­ge­liet från Jerusa­lem åt alla håll”, från Illyrien vid Adriatiska havet till Spanien i väst. Han är inte bara förkunnare. Han är präst i det nya förbundets tem­pel. Det nya förbundets prästämbete fullbordar vad prästerna gjorde i det gamla. Dess uppgift är att bära fram hedningarna som ”ett offer som är helgat genom den heliga anden och som Gud därför tar emot”.

Carlo Borromeo var en hängiven biskop och herde i 1500-talets Mi­lano. Han värnade om de fattiga och sju­­ka, också de pestdrabbade, allt i det tridentinska konciliets an­da. Han värnade om prästerna, deras utbildning och andliga liv: ”Var in­te så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste vis­serligen ha omsorg om själarna, men inte så att du glömmer dig själv.”

Martin de Porres var son till en fransk adels­man i Peru och dennes in­dianska slavinna. Därmed hamnade han på ”den nedersta platsen” i samhäl­let och fick han utstå mycket per­son­­lig för­ned­ring. Som barbe­rare och sjukvårdare tog han sig an de fattiga och sju­ka. Ock­så präster bad om hans råd. Han blev do­minikansk lekbroder. Gud för­de honom ”på ödmjukhe­tens väg till him­lens härlighet”. (kollekt­bö­nen)

Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan på­verka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgär­ning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än dö­den. Påskljuset lyser den­na dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exe­geterna har svårt att för­klara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befri­a­re lever”.