årgång B

Hjälpmedel mot mänsklig vanmakt. Det var ingen torr akademisk föreläsning den gången i templet. Men heller inte något överilat känsloutbrott. Jesus gjorde sig en piska av repstumpar och drev ut dem som sålde och växlade pengar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. Jesus driver ut både bo­skap och köpmän. Han renar templet. Hans Faders hus hade förvandlats till en sa­lu­hall för världsliga affärer, för det mångahanda, det hus som skul­­­le vara uteslutande ett bönens hus.

Profeten förundras. ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala ho­nom till rätta.

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tyc­ka. Josef hade naivt berättat om sina dröm­mar där han själv var herre över sina bröder. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både teori och praktik, både Skrift, Tra­di­tion och Kyr­kans er­farenhe­t varnar för att lita på vem som helst. Det finns en lockelse i att anförtro sig åt den som ger intryck av att stå för det goda. När betet är lockande sänker människan vaksamheten. Visheten säger: an­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat ve­der­böran­de! Vi le­ver i en fallen värld, inte i paradiset.

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras avfall, avguderi och so­ciala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam. Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om önskan ”att ha he­ders­­­platsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”. I teorin är alla förnuftiga människor eni­ga om att fördöma hyckle­riet. Ingen vill kallas hycklare. Hur uppstår då problemet?

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med de­ras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Att höra för att se. På andra söndagen i fastan tar oss kyrkan med upp på förklaringsberget. Jesu gu­dom­­­liga härlighet blir synlig för tre av hans apostlar. Kyrkan låter oss höra detta evange­lium i bör­jan av den långa fastetiden för att vi skall få våra ögon öppnade och inte förlora målet ur sikte. Hur blir vi seende? I kollektbö­nen får vi verktyget: “Låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se”. Vi ser genom att höra. Det var samma vägledning som Faderns rös­t på berget gav om sin älskade Son: “Lyssna till ho­nom!”