årgång B

Ibland kan vi ana att det i grunden finns bara två vägar att följa i livet, rättfärdighetens eller orättfärdighe­tens. Psaltarens första psalm skiljer mellan gudlösa och rättfär­diga. Alla människor går antingen på den ena vägen eller på den an­d­ra. Vid den slutliga domen finns det bara får eller getter, välsig­na­de eller fördömda.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet undervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införd i”. Den döpte har valt att använda sina ”lemmar” som redskap för det nya livet, ”för rättfärdigheten”.

Något grundläggande i tillvaron har gått fel. Från början. Alla lider av det, men få vill höra talas om grundorsaken. Vem vill höra om ursyn­den? Allra minst som apos­teln Paulus uttrycker det. ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden dö­den, och så nådde döden alla män­niskor därför att de alla syndade”. Alla människor är Adams barn. Mot det står den nye Adam, Kristus, vars lidande lydnad öppnar vägen till liv för alla.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 icke-judiska folk. Lukas berättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar ytterligare 70 (eller 72) för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. Gregorius den store ser ett mönster.

”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­de.” Abra­ham trodde på löftet om en son, trots att hans och Saras höga ål­der ta­lade e­mot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp.

Den heliga Teresa blev den första kvinnliga kyrko­lä­raren. Hon lär att vägen till Gud går ge­nom ”Kris­ti allrahe­ligaste Man­dom”. Vä­gen till Fadern går ge­nom Sonen. Hon hänvisar till en rad hel­gon ”med kärlek till Kristi mänskli­ga na­tur”. ”Genom den por­ten har vi att träda in.” Hon var det hen­nes namn säger: ”Teresa av Jesus”. På den vägen rinner den gudom­liga kraften till.

Jesus klandrar de laglärda för att de tagit bort ”nyckeln till kun­skapen”. Nyc­keln finns i Skrif­terna, men utan nyckeln förstår vi dem inte rätt. Lagen blir en tyngande börda. Aposteln Paulus har ett annat språkbruk. Ett nyckelbegrepp, inte minst i Ro­mar­bre­vet, är ”rätt­fär­­dig­­he­ten”. När vi hör om ”Guds rättfärdighet”, tänker vi ofta ”moraliskt”, på Guds lag och på hans krav att människan skall leva rättfärdigt.

Redan i början av sitt väldiga Romarbrev behandlar aposteln slu­tet av allting. ”Gud skall löna var och en efter hans gärningar, ju­den främst, men också greken”. Inför den slutliga domen blir alla människor fullkomligt jämli­ka. ”Gud gör inte skill­nad på människor.” ”Gud dömer rättvist.” Var och en skall dömas efter den in­sikt han har fått. Hedningen har skapelsens bok att läsa i. Genom sitt sam­­­vete vet han att det finns skillnad mellan rätt och fel. Domen följer när han vänder ”ryggen åt sanningen och följa orät­ten”.