Kortpredikan 17 februari 2024
Jes 58: 9b-14; Ps 86: 1-6; Luk 5: 27-32
”Följ mig!”
Det står att Levi lämnade allt och följde rösten. Han måste ha sett blicken hos den som uttalade orden.
Vi hörde rösten och såg ljuset på askonsdagen. ’Nu är Fastans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemensam iver ta emot dessa strålar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje.’
Också profetens ord väcker hopp: ”Ljus i mörkret… bröd i ödemarken… styrka åt benen i din kropp.”
Benedictus talar om fastetidens återhållsamhet som ett medel för att ”med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken”.
Vi hör samma lockande tröst i prologens ord till den tvekande brodern: ”Fly inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal”.
Fastetidens väg kan verka smal, men för den som skyndar vidare på den vägen vidgar sig hjärtat.
De gäller både svaga och starka, både stora syndare och blinda fariséer, och alla ”medelmåttor” däremellan. Alla behöver fastetidens bröd i ödemarken.
Både de som misströstar om att något kan ske i deras liv.
Men ännu mera de som inte på allvar tror sig behöva vända om.
Profetens ord väntar på att gå i uppfyllelse.
”Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.”
”Följ mig!”
pater Ingmar Svanteson
