årgång B

Josef påminner oss om att Jesus växte i en bestämd miljö på jorden, i en konkret familj. Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lel­se och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na föräldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”. ”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.”

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men han gör det inte genom att upp­häva lagen och rättvi­san. I stället skall han bära vår skuld i sin egen kropp upp på korsets trä och försonar oss med Gud. Det befriande ordet till kvinnan är sagt som om han redan hade uppstått från de döda.

Påsk redan i naturen. Påsken närmar sig. Vi märker det i dagens läsningar. Vår moder, kyrkan, vill gö­ra oss beredda att fira påsk med renade och vidgade hjärtan. Jesus använder en bild från naturen för att förklara påskens hemlighet. Han talar om vete­kor­net som faller i jorden och dör, men som därigenom bär mångfaldig frukt. Om kornet inte faller i jorden för att dö, förblir det ett ensamt korn. Men när det ”off­ras” och dör bär det frukt i många nya korn. Redan naturen tycks känna något av pås­­­kens hemlighet. Men Jesu död går utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv vetekornets väg. Han berö­vas inte sitt liv, han ger det.

Vi skymtar dopundervisning bakom valet av läs­ning­ar. De beskri­ver vägen till tro och framväxten av en ny skapelse. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i för­väg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och kla­go­rop. Vägen dit, och till dopet, går genom tro.