Predikan 4 söndagen i fastan 2024

2 Krön 36: 14-16, 19-23; Ps 137: 1-6; Ef 2: 4-10; Joh 3: 14-21

Kära bröder och systrar,

Psalmen mellan läsningen ur Andra Krönikeboken och brevet till de kristna i Efesos påminner oss om att vi är flyktingar på väg. Vi är alla är långt från vårt sanna hemland som är Himlen hos Gud. ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.” Det är den ständiga längtan hem som bor inom oss.

Så illa är det väl ändå inte, kanske någon invänder: om vi inte alla har medborgarskapet så har vi ju i alla fall uppehållstillståndet. Jo, men visst, men det handlar bara om den fysiska och sociala tryggheten! Om vi är infödda i Norden, eritreaner, finländare, ukrainare, mexikaner eller greker, har vi ändå alla det gemensamt att vi är på väg. Vår hemort är inte bestämd, det är en öppen fråga. Vi är alla invandrare, liksom bofasta utlänningar, därför att det här landet inte är vårt verkliga hemland.

Guds folk är alltid på väg, därför har vi också förståelse för dem som kommer hit för att rädda sina liv och bilda nya familjer. Vi vill bereda plats för dem. Så är det för alla migranter: ”I pilträden som växte där bad de oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor”. Ja, vi har alla sjungit för att vara glada och inte gråta och sörja. Vi har hängt våra lyror i nya träd, vid nya floder. De som höll oss fångna bad oss om sång och vi har sjungit för dem.

Vi är hemma i hemlösheten. Desto viktigare är det då att veta och lita på att Gud vill ”skona sitt folk och sin boning” som det heter i Andra Krönikeboken. Även om det i Guds folk fanns de som var trolösa och ”inte ville vända om till Herren” (36:13-14), ville Gud alltid rädda dem genom att varna dem och skicka sina sändebud, profeterna.

Så illa som Guds folk ibland behandlade sändebuden och profeterna kan man ju undra varför Gud inte tröttnade på sitt utvalda folk ”och varför hans vrede blev så stor att den inte längre kunde hejdas” (36:16).

Ja, säger någon, men det var ju på den tiden, nu är det inte så! Men skulle Gud vara annorlunda från tid till tid? Är Han inte alltid densamme?

Skriften lär oss att Gud är barmhärtig, det vill säga förlåtande och förstående för våra svagheters skull. Men skriften lär oss också att Guds vrede kan komma som en stormvind. När folket uppträder som ett egensinnigt barn som trotsar föräldrarna kommer vreden med full kraft. Också Jesus visar ibland vrede. Alla de troende måste ibland tuktas, det vill säga, straffas ”med några få slag”. Ändrar vi oss är vi räddade, annars är vi för evigt förlorade.

Lärjungarna var hela tiden på vandring med Jesus. De gick dit Han gick, de gav sig i väg dit Han befallde dem. ”Ni är världens ljus”, sade Han. Världen behöver Sanningens ljus. Ni ska vara det ljuset. Det kommer vi att påminnas om under påsknatten då det nytända påskljuset bärs in i kyrkan som är tyst och mörk. Det är Uppståndelsens Ljus.

Varför är det så? Varför måste vi alltid vara på väg?

Svaret är att budskapet om Guds rike inte kan förmedlas på annat sätt än genom att vi vandrar genom livet utan att veta vart vi ska, men att ändå veta att Gud sänder oss och är med oss.

Vår tids människor tror inte längre på Gud. De har sina andra gudar som de försöker hålla sig väl med. Men de gudarna har bara med detta livet att göra, inte livet efter det jordiska livet. Vi måste vittna för dem att Gud blivit människa i Jesus Kristus ”inte för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”. (3:17). Alla är kallade att leva med Gud i evigheten. Det är därför ett mysterium att inte alla vill tro på Guds budskap.

Idag är det fjärde söndagen i fastan, söndagen Laetare, ”låt oss glädja oss” söndagen. Kyrkan tillåter att vi denna söndag kan byta ut den mörka violetta färgen mot den ljusa rosa. Vi är halvvägs till Påsken och behöver se ljuset långt där borta.

S:t Paulus undervisar oss idag om sanningen, sanningen om oss själva och om hoppet vi aldrig ska glömma bort, ”Fastän vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Jesus Kristus”.

Då ser vi att vår egen babyloniska fångenskap inte ska vara för alltid utan vi ska kunna återvända till vårt himmelska Jerusalem och där möta Gud som aldrig ändrar sig i sin barmhärtighet. Hans vrede över våra missgärningar är alltid en kallelse till oss att vända om och leva nära Gud redan nu här i det jordiska livet. Idag på söndagen Laetare måste vi ändå göra bot för våra synder. Ja, men vi får göra det med glädje! Amen.

diakon Göran Fäldt