Predikningar

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.” Lukas berättar hur Barnabas och Saul genom Andens ledning för Guds ord vidare från plats till plats. Jesus klargör i evangeliet varför detta ”ord” kan sprida sig. Det är Jesu ord de talar, och Jesus talar inte av sig själv. Fadern talar genom honom. Därför har ordet kraft. Orden öppnar ögonen på den som lyssnar. Det uppen­barar vem Sonen är. ”Den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.”  Ordet för ut ur mörkret och in i ljuset.

​​​​​​​”Må påskens mysterium vara källan till vår glädje.” I Antiochia, Romarrikets tredje största stad, fick också hedningar­na tillgång till denna källa. Psalmisten har redan sjungit om det. ”Rahab och Babel skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen och Sor och Kush”. Profeten visste att Sions gränser skulle vidgas utöver de judiska. Sions källa var djupare. ”Även om dem (=hed­ning­­arna) skall det heta: ’Där är de alla föd­da'”.

Den unga judekristna kyrkans steg in i hednavärlden var större än vad vi nog kan föreställa oss. Det är inte Paulus utan Petrus som tar det ste­get, och det sker efter ett direkt ingrip­ande av Gud själv. Anden faller ock­så över icke-judiska lyssnare till Guds ord. ”Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.” Jesus har redan förutsagt det, men då var det knappast begripligt. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.” Det Gud gör med sitt utvalda folk är avsett att nå ut och omfatta alla.

Herdens röst i coronatider. Många hade önskat att corona-krisen snart skulle vara över, men vår statsminister sade i förr­­­går att det kan ta lång tid. Var det ett dåligt budskap? Svaret är inte givet. Också en kris kan bli till välsig­nelse. Aposteln Paulus berät­tar hur han gör motgångar och svårigheter till redskap för rätt­färdigheten[1]. Inled­ningen till herdekapitlet i Johan­nes­evangeliet, da­gens evangelium, visar vä­gen. Innan kapitlet talar om den gode Her­­den, berättar det om en grind och varnar för tjuvar och rövare. Något “kärvt” bere­der väg för det goda. En kris kan leda till något gott, också när den blir längre än vi först öns­kat.

Apostlarna utför samma gärningar som Jesus gjorde. Pet­rus botar Ai­neas som var förlamad och han uppväcker Dorkas från de döda. Je­su kraft rinner vidare i den apostoliska kyrkan. Ibland som mirakler och syn­­liga tecken, men alltid i hen­nes ord och sakrament, som botar för­lam­ning och uppväcker ur andlig död. Jesu ord om eukaristin som hans kött och blod får också många av hans lär­jungar att dra sig tillbaka. ”Det är outhärdligt, det han säger”.

Frälsning på Damaskusvägen. Samtidigt firar vi Sankt Jo­sef ar­betaren. Bön och arbete. Benedictus helgar och upphöjer arbetet genom att in­fo­ga det i munkens dag­­liga rytm. Bönen hjäl­per munken att bli en bättre arbetare, och arbetet hjälper honom att bli en bättre bedjare. Arbetet har sin möda, och Benedictus tar hänsyn till brö­der­nas svagheter. Samtidigt vet han att sysslo­löshet är själens fiende.

Inte så sällan händer det att någon som kommit till tro, eller kon­ver­te­rat, ofta fylld av iver och entusiasm, efter en tid bara är borta. Andra håller ut en längre tid, men något avgörande fattas. Är det detta Jesus syftar på när han säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”? Vi kan inte ve­ta i det enskilda fallet, men frågan måste ställas. Människan kan inte bara ”bestämma sig” för att tro på Kristus och upp­tas i Kyr­kan. Tron är inte bara en viljeakt. Tron är främst ett verk av nå­den. Gud drar människan till sig genom sin Ande.

”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” Redan som barn fick Katarina en vision av detta ljus. Hon greps av intensiv läng­­tan efter det, och längtan bara växte. Hon kallar det hunger och törst. ”Ni måste vara törstiga för att hålla ut”. Som sin samtida, den heliga Birgitta, greps Katarina av ”glödan­de kärlek till Kristus och hans kyrka”. Hon lev­de i lyd­nad, inte ba­ra till Gud, utan också till sina föräldrar och sina över­ordnade i kyr­kan. Och dessutom till de fattiga och pestsmittade. Egenkärle­ken sattes på svält­kost sam­tidigt som den san­­na hungern och törsten växte.

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. – Är det så illa ställt med människan? Bär hon på ett motstånd mot sanningen? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Är det denna människa som korsfäste Jesus och fortsätter att göra det? Är det så illa ställt med människan, som gärna tror att hon står på det go­das sida?