Predikan 2 Påsksöndagen 2021, Den gudomliga barmhärtighetens söndag

Predikan 2 Påsksöndagen 2021, Den gudomliga barmhärtighetens söndag

Vi kan bara förstå och förkunna Guds barmhärtighet om vi förstår och förklarar vår synd och vart den riskerar leda oss

Apg 2: 42-47; Ps 118: 2-4, 13-15. 22-24; 1 Pet 1: 3-9; Joh 20: 19-31

Kära systrar och bröder i Kristus,

Berättelsen om aposteln Tomas tvivel kan läsas på flera sätt. Det mest uppskattade lässättet idag är emellertid väldigt begränsat. I vårt samhällsklimat präglat av skepticism – inställningen att bara det som subjektet självt kan verifiera är sant – och empirism – tron att den empiriska vetenskapen kan ge svar på allt – är det bra att söka, men aldrig att finna något som man får visa andra, och att fråga, men aldrig att hitta ett svar som kan vara allmängiltigt, dvs gälla också andra. Och i detta klimat betraktas Tomas inledande inställning som sympatisk för att den är som vår.

Om man emellertid fortsätter att läsa, tar man till sig Jesus tillrättavisning och ser att slutpoängen inte är Tomas tvivel utan hans trosbekännelse, dvs bekräftelse på att Jesus sanna identitet styrks av hans uppståndelse: ”Min Herre och min Gud.” Liksom man tar till sig den kristna kunskapsteori, om man så vill, som Jesus formulerar: tron ger oss kunskap om hela verkligheten. Eller som Hebréerbrevet senare ska uttrycka det: ”den ger oss visshet om det vi inte kan se”. Notera alltså: kunskap, visshet – dvs det handlar om vad som är sant.

Om vi bara accepterar som sant det vi själva kan se, väga, mäta och röra vid, skulle vi inte veta mycket om ens den naturliga verkligheten, t ex om sanningen i det icke-empiriska påståendet om alla mänskliga personers lika värdighet och rättigheter; men heller inte veta något om den övernaturliga verkligheten, dvs om Gud och meningen med vår existens. Jesus säger inte att vi som inte sett honom som Tomas gjorde får nöja oss med ett sämre substitut för sinnesintrycken. Nej, vi, inte Tomas, prisas ju av Jesus som saliga. Gud uträttar hela tiden sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Men tron låter oss veta vem denne Gud är och vad han gör. Som läsningarna för dagens högtid framhåller, är det Guds barmhärtighet, som strålar från honom och genom dem som vill leva med och för honom, som mer än något annat framstår som kännetecken på honom och som är ”de mäktiga ting” som ”Herrens högra hand gör”, enligt bildspråket i vår responsoriepsalm.

I evangeliets första del formulerade Jesus uppdraget till Kyrkan som en mission för att förlåta synder. Bara ett liv som hämtar kraft ur förlåtelsen blir ett liv i den sanna kärlek som består av att, som andra läsningen ur Första Johannesbrevet betonade, hålla Guds bud, precis som de på Kristus uppdrag formuleras och förklaras av Kyrkan. Den sanna kärleken, som buden beskriver, dvs att ge av sig själv för den andres och sanningens skull utan förväntan på något tillbaka, formar sedan relationerna mellan människor efter en helt ny logik, något den Helige Johannes Paulus II kallade för ”gåvans lag” – att man själv får tillbaka mångfaldigt mer, men på ett annat och bättre sätt, när man frivilligt ger allt det som Gud har gett en, ytterst sig själv. En logik som präglade praktiken av egendomsgemenskap i den tidiga Kyrkan, och som idag utgör en grund för ordenslivet.

I vardagligt tal är ”barmhärtighet” ofta detsamma som att vara empatisk. Men i verkligheten är det något mycket större. Barmhärtighet uppstår när Guds kärlek – vilja av vars och ens bästa för hans eller hennes egen skull – möter synden – människans vilja att göra sig själv till Gud i sitt och andras liv. Utan synd, inget behov av barmhärtighet. Därför förutsätter förkunnelsen av sanningen och barmhärtigheten varandra.

Detta var också budskapet i den Heliga Faustinas visioner, den polska 1900-talsnunnan och mystikern som helgonförklarades vid instiftandet av Den gudomliga barmhärtighetens söndag, år 2000. Att disponera sig för att kunna ta emot och leva i Guds barmhärtighet i Jesus Kristus, är enda alternativet till den eviga Gudsfrånvaro som följer av ett nej till Gud här i tiden och som vi känner som helvetet. Viljan att undvika helvetet är, vilket bl a Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola framhåller, faktiskt ett mycket legitimt insteg i vad som slutligen blir en levande tro, driven av kärlek. Trots att avsikterna varit goda, resulterar därför tyvärr vår tids nedtoning av helvetet, vid sidan av att den ignorerar vad Jesus ofta varnar för, att vårt personliga ansvar förminskas och att vi lurar oss själva att tro att alla livsval är lika goda; att inget är synd och att jag klarar mig utan Guds barmhärtighet.

Guds rättvisa betyder att synden, det som talar emot Guds vilja, straffas. Den gudomliga barmhärtigheten griper in just där vi egentligen förtjänar konsekvenserna av det vi frivilligt valt, för att Jesus Kristus, Gud som människa, på korset tagit dem på sig för att öppna en väg till Gud bortom dem. Den gudomliga barmhärtighetens största uttryck är alltså förlåtelsen av synder. Det finns inget bättre sätt att leva av och i den, än att regelbundet använda försoningens sakrament, bikten, instiftat av Jesus, som vi hörde i evangeliet, när han ger Kyrkan fullmakten att förlåta synder.

Ett regelbundet biktliv, för en vuxen under normala omständigheter ungefär en gång i månaden, hjälper oss att ta till oss den gudomliga barmhärtigheten så radikal och omvälvande som den är när den erbjuder evigt liv med Gud, trots våra brister, och därigenom visar vad vi kan göra för och med varandra. Den fullkomnar alltså vår naturliga kallelse att vara snälla och empatiska i en övernaturlig kallelse att tillåta Gud förändra oss, göra oss mer Kristus-lika så att vår egen försoning med Gud ger kraft för försoning i andra relationer där det behövs.

Ju mer vi lär känna Gud så som han visat sig i Kristus, genom att kontemplera över och praktisera vår tro, desto mer kommer vi att älska Gud, inte för det han gör för mig, utan för den han är i sin barmhärtighet. Och desto mer kan vi då älska allt annat för Guds skull, dvs bara för att det är skapat av Gud och också föremål för hans barmhärtighet, och oavsett vad det ger mig. Motsvarande blir den mogna trons syn på synden. Den hatar vi allt mindre för vad den konkret gör mot mig, även om det skulle vara mycket, men alltmer bara för att den är ett brott mot Guds kärlek och sanning. När synd och orättfärdighet slår just mot mig, kan jag då mer avvisa det som sådant, som ett brott mot Gud, och inte specifikt för vad det gör mot mig. Att då betänka att Jesus korsoffer förlåter det som det ytterst är, dvs ett brott mot Gud, kan hjälpa mig att försonas med det som har träffat mig – och med den som träffade. Återigen för Guds skull. Inte för att det som skedde mot mig inte var allvarligt. Men för att det kan förlåtas av Gud som det mycket större brott det var mot hans godhet, mot honom som kärleksfullt upphov till mig som drabbades.

Det är för alltså för detta som Jesus har dött och uppstått, och vill att vi ska leva. Vår tro gör att vi har visshet om det, och därför kan handla därefter med allt det vi kan påverka, styrkta av nåden i Guds barmhärtighet; dvs att vi kan bekänna Jesus Kristus som vår Herre och vår Gud. Amen.

                                                                                                                        pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här