Predikningar

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckelse för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glödan­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.” I Apostlagärningarna berättar Lukas hur det gick till. Paulus och Barnabas avdelas och skickas som missionärer från Antiokia, som redskap för detta ord. I resten av Apostlagärningarna är det Paulus som för det från plats till plats. Det är samma Guds ord som sprider sig och tillväxer.

Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. Men därmed sprids evangeliet. Gud använder okonventionella meto­der. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa ut­säde.” (Tertullianus) I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­rusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Steget utanför den judiska gränsen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk. Han är själv ”en god man fylld av ande och tro”.

Paschasius Radbertus var benediktin i Corbie och sedan i Kor­vey på 800-talet. Han skrev den första traktaten om den heliga eukaristin där han försvarar tron på Kristi verk­liga närvaro. Kan­ske var han Ansgars lärare, han som skulle föra tron till nya folk. Anden vägleder kyrkan i nya situationer. Steget ut till hed­ning­ar­na, utan att dessa ställdes under Mose lag, var större än vi kan före­ställa oss.

Den goda herden – ömsint och stark. Den gode herden som vallar sin hjord, bilden har ofta målats i romantiska och idylliska fär­ger. Den framgångsrika och suveräna människan fnyser. Vem vill vara ett får i en fårflock? Men bilden av den suveräna människan, håller inte den på att förlora något av sin tjus­ning? Klarar människan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?

Lukas berättar om ett skede där kyrkan fick vara i fred, byggas upp och växa till ”genom den heliga Andens tröst och stöd”. Apostlarna utför samma gärningar som Jesus gjorde. Pet­rus botar den förlama­de Aineas och uppväcker Tabita (grek. Dorkas) från de döda. Jesu kraft verkar i den apostoliska kyrkan genom tecken och under. Sådant sker genom historien i de mirakler och underverk som prövas och erkänns av kyrkan.

Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för samma ondska som trodde sig kunna besegra Her­ren när den fick honom dömd till lidande och död. Men Herren tar honom i sin tjänst. Han har utvalt honom till sitt ”red­skap”. Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade Sauls liv. I fortsättningen skall han i stället bli sin Herres ”redskap”. Han är blind i tre dagar. Ana­nias förmedlar vad som väntar honom: ”Jag skall låta honom veta hur myc­ket han mås­­te lida för mitt namns skull”.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Så frågar den etiopiske hovmannen. Han hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron och är nu på hemväg efter en pilgrimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han förstå utan att någon vägleder honom?

Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev han vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury. Han förundrades över det hans för­nuft visade honom. Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.