Kortpredikan 14 december 2021, S. Johannes av Korset, präst och kyrkolärare

Sef 3: 1-2, 9-13; Ps 34: 2-3, 6-7, 17-19, 23; Matt 21: 28-32

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drab­ba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Her­re.

Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk ska­­ra”.

De har lämnat lögnen bakom sig, den lögn som säger men inte gör. Denna kvarleva lever både i lyssnande, lydnad och förtröstan. Därför hål­ler de också ut.

Ur denna kvarleva växer det nya. På denna rest hänger framtiden. Bå­de för kyrkan och för världen. Hela folket be­hö­ver den kvarleva som pro­feten vittnar om.

Tålamod och uthållighet är inget pampigt. Ändå är det genom tålamod som människan tar sin själ i besittning. Stress och oro fres­tar och lurar henne att lämna ut själen till främmande mak­­­ter.  

Tålamodet är den avgöran­de dygden. Vad är nyttan med en dygd om vi inte håller ut med den? ”Den som håller ut till slutet skall bli räddad.”

Johannes av Korset be­kräftar det. Han fick sina största insikter i fängel­se och under lidande. Vägen till djupare insikt går genom tålamodets mör­ka nätter.  

Johannes ”mörka natt” finns också i Bene­dictus re­gel, i fjärde steget på öd­mjukhe­tens väg. Där bejakar brodern orättvisor, svårig­heter och mot­gångar med störs­ta tå­la­mod.

I företalet talar Benedictus om att ”hålla fast vid Kristi lära intill dö­den… och ge­nom tålamod dela hans lidanden, så att vi också får del i hans rike”.

I den heliga eukaristin delar vi Kristi lidande och får en försmak av Guds rike.

Samma delaktighet och försmak finns att upptäcka även i tåla­modet.

                                                                                                                   pater Ingmar Svanteson