Kortpredikan 14 december 2021, S. Johannes av Korset, präst och kyrkolärare
Sef 3: 1-2, 9-13; Ps 34: 2-3, 6-7, 17-19, 23; Matt 21: 28-32
Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skulle drabba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläckad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Herre.
Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk skara”.
De har lämnat lögnen bakom sig, den lögn som säger men inte gör. Denna kvarleva lever både i lyssnande, lydnad och förtröstan. Därför håller de också ut.
Ur denna kvarleva växer det nya. På denna rest hänger framtiden. Både för kyrkan och för världen. Hela folket behöver den kvarleva som profeten vittnar om.
Tålamod och uthållighet är inget pampigt. Ändå är det genom tålamod som människan tar sin själ i besittning. Stress och oro frestar och lurar henne att lämna ut själen till främmande makter.
Tålamodet är den avgörande dygden. Vad är nyttan med en dygd om vi inte håller ut med den? ”Den som håller ut till slutet skall bli räddad.”
Johannes av Korset bekräftar det. Han fick sina största insikter i fängelse och under lidande. Vägen till djupare insikt går genom tålamodets mörka nätter.
Johannes ”mörka natt” finns också i Benedictus regel, i fjärde steget på ödmjukhetens väg. Där bejakar brodern orättvisor, svårigheter och motgångar med största tålamod.
I företalet talar Benedictus om att ”hålla fast vid Kristi lära intill döden… och genom tålamod dela hans lidanden, så att vi också får del i hans rike”.
I den heliga eukaristin delar vi Kristi lidande och får en försmak av Guds rike.
Samma delaktighet och försmak finns att upptäcka även i tålamodet.
pater Ingmar Svanteson
