Predikan 2 söndagen i advent 2021

Bar 5:1–9; Ps 126; Fil 1:3–6, 8–11; Luk 3:1–6 

Kära Bröder och Systrar! 

Låt oss bana väg och vara Vägröjare för Kristus!

När man kör bil möter man ibland vägmärket ”Varning för vägarbete”. Det är irriterande när man har bråttom. Möter man vägarbeten inne i stan irriterar dessa kanske ännu mera. Man kanske är tvungen att välja andra vägar än de man har planerat. ”Vägarbeten” omnämns i dagens läsningar. 

I Baruks bok hörde vi de tröstande orden till folket, som inte är bortglömda av Gud, trots alla  svårigheter: ”Ty Gud har befallt att alla höga berg skall sänkas, de eviga höjderna skall sänkas och klyftorna skall fyllas, så att marken blir slät och Israel kan gå fram i skyddet av Guds härlighet.” 

Varje år på denna söndag, den andra i advent, ställer kyrkan den helige Johannes Döparen framför oss. I dagens evangelium ropar Johannes Döparen om ”vägarbeten”: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.” Ja evangelisterna Lukas, som idag, och även Marcus och Matteus ser Döparen som den profet som skulle komma och bana väg för Messias.

Nuförtiden finns dynamit för att spränga berg och klippor och kraftfulla maskiner används till vår hjälp. Vägarbete är inte så svårt idag i jämförelse med förr i tiden. Vad innebär egentligen orden om att bana väg, om att vara vägröjare, i Bibeln?

Framför allt gäller dagens budskap inte bara möda och arbete. Psaltarpsalmen i dag ger oss ett viktigt ljus av glädje: ”De som sår under tårar skall skörda med jubel.” Vi skall arbeta hårt, till och med under tårar ibland,  men resultatet av vår möda kommer av Gud och är positivt. Jubelglädje! I Guds nåd förvandlas mödan till glädje. Till jubelglädje! Underbart! 

För länge sedan brukade man reparera slitna vägar, eller rentav bygga helt nya, när en konung, en kejsare skulle komma. Fanns det inte någon väg kom kejsaren inte fram, så klart. Och vilka var det då som byggde och reparerade vägarna? Jo, slavar eller fångar. 

Jag tänker på en väg utanför staden som jag växte upp i. På artonhundratalet byggdes där en väg av tunga granitblock. Politiska krigsfångar blev tvungna att bygga vägen som ledde upp tvärsigenom ett berg. När jag fick veta denna historia, tänkte jag på dessa stackars män med stor respekt. Deras tunga och förödmjukande arbete skapade den fina väg som jag själv ofta fick gå på. Någons befallning och andras tvångsarbete blev till nytta för många generationer framåt. Och vägen finns kvar där än i dag.

Ett annat exempel: När jag var liten fick vi veta att den viktigaste kommunistiske ledaren skulle åka igenom vår lilla by. Myndigheterna ville dölja sanningen om att landet var slitet och fattigt. För att dölja detta för makthavaren, målade man husfasaderna utmed vägen som reparerades vackra. Rent, snyggt och välmående. Den bilden ville man ge. Man till och med sprejade gräset med grön färg! Det låter osannolikt, men detta är sant. Ja, så här i backspegeln ter sig ju det hela verkligen farsartat! Men det var verkligen inget roligt eller lyckligt med bilden som gavs.

Man kan bygga av tvång. Man kan bygga falskt – för att visa upp ett sken av något som inte är. Så blir utsidan viktigare än insidan. Men man kan också byggapå ett annat sätt – med hjärtat. Ett hjärtats frivilliga, ärliga och bestående bygge. Låt oss bygga så!

Jag vill ge er ännu ett exempel: Genom hela Polen reste Jesus med Maria, som ett heligt tecken, av den berömda Częstochowa-ikonens kopia. ”Den svarta Madonnan.” Det var den salige Polens Primas Stefan Wyszyńskis initiativ och idé. Han ville förnya det andliga livet i varje församling, i varje familj och i varje troendes hjärta. Han skickade den berömda ikonen med Maria med Jesusbarnet, Den svarta Madonnan, från församling till församling. De troende välkomnade Gud med Hans Moder mycket entusiastiskt och helhjärtat. Katoliker förberedde vägarna som skulle bära Madonna-bilden, genom att utsmycka dem med blommor och fina dekorationer. De gjorde rent och de smyckade. Och detta blev det yttre tecknet på det inre livet.

Profeten Baruk uppmanade de troende att ”sänka höga berg eller de eviga höjderna” och att ”fylla klyftorna” och göra ”marken slät”. Detta låter inte lätt! Hur skall vi göra? 

När vi arbetar helhjärtat och med trons hängivenhet och med Guds hjälp så blir det till stor andlig nytta. Advent är en tid för arbete. Men arbetet är bara hårt och meningslöst utan Guds frälsande nåd och kraft. 

Det finns ett underbart bibliskt uttryck på svenska som jag fick lära mig: ”att kunna försätta berg”. Ja, inget är omöjligt för dem som tror! Minns du vad Jesus sade om tron? Tron, om än så liten liksom ett senapskorn, räcker för att försätta stora, höga berg! Även om vi har liten tro men låter Gud verka i våra liv, kommer vi att få se, att det blir såsom vi sjöng i dagens Psaltarpsalm: ”Ja, Herren gjorde stora ting med oss, och därför var vi glada.” 

Den helige Paulus uppmanar oss i den andra läsningen: ”ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag…” Ja, vad är det riktigt väsentliga? 

”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.” – gör iordning ditt liv, med ditt samvete, med allt det som är komplicerat, falskt och oärligt. Vår viktigaste julförberedelse är den som sker i våra hjärtan. Storstäda där!

”Varje klyfta skall fyllas” – allt tomt skall fyllas med något värdefullt, med konkreta goda gärningar. Även de många små, goda gärningarna skall fylla de största klyftorna. 

”Berg och höjd skall sänkas.” – allt högmod och alltför stora ambitioner skall tas bort från våra liv. 

”Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas.” – tänk dig nu själv, konkret, praktiskt – vad skall ordnas och ställas iordning i ditt liv för att vägen skall förberedas för Jesus som vill komma till dig? 

Bana väg, var en Vägröjare! Du likt Johannes Döparen.

Då skall du få se Guds frälsning. Amen. 

Pater Rafał Zarzycki OFMConv