Predikningar

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. De stenar ho­nom. Är det så illa ställt med människan, hon som gärna tror att hon står på det go­das sida? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Men inte ens då sätter Gud punkt. I sin Herres efterföljd över­läm­nar Stefanos sin ande och ber: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”.

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kun­­de hävda sig mot ”visdo­men och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades fals­ka vittnen fram för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som återvänt från diasporan till Jerusa­lem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville be­hålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.

Hur blir man ett vittne om uppståndelsen? ”Ni skall vittna om allt detta.” Så avslutas dagens avsnitt ur Lukasevangeliet. Vad skall lär­jungarna vittna om? – Uppståndelsen, naturligtvis, att Jesus har uppstått och lever. Det är vad Jesus försöker övertyga de skrämda, förvirrade och skep­tiska lärjungarna om. Han vi­sar dem sina händer och sina fötter. ”Det är jag och ingen annan.” Det är ingen vålnad de ser. Han äter till och med en bit stekt fisk inför deras häpna ögon. Är det detta mira­ku­lösa och unika de skall vittna om? Ja, men Jesus fortsätter att undervisa.

Hur lång tid tar det att bli frälst? ”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten ger denna märkliga tids­angivelse när Jesus stigit upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gående på sjön. När de tog med honom i båten var de fram­me – ”med ens”.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han. Han hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­maliels fötter, höra detta råd, men han lär knap­past ha lyssnat – då. Stora rådet, särskilt saddukeerna, låter sig gripas av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan fariseen Gamaliel resonerar klokt och för­­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Därför kan Jesus också säga: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över ho­nom”. ”Guds vrede” är inte något känslotillstånd hos Gud. Men hans rätt­fär­dighet kan inte blunda när människan handlar mot insedd san­ning och därför fångas av lögnen. Översteprästen förnekar ju sin delaktighet i Jesu död.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte för att förhindra deras förkunnelse och kunna förhöra dem dagen efter. En ängel befriar dem och de fortsätter att förkunna ”om detta nya liv”, medan överste­präs­ter­na inte begriper vad som har hänt. Hela staden surrar av rykten. Långt senare sammanfattar teologen Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”. Men det ofattbara som hände vid korset fortsätter att hända. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

”Ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.” Så beskriver Lukas den första kristna församlingen. Frukten av Kristi uppstån­delse, förverkligad av den helige Ande. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande. ”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför Anden med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­servationer kan inte se varifrån den kom­­mer eller vart den far.