Predikan Kristus Konungens Dag 2021
Dan 7: 13-14; Ps 93: 1-2, 5; Upp 1: 5-8; Joh 18: 33b-37
Som det liturgiska årets sammanfattning firas idag Kristus, alla tiders Konung, Kristus, Herre också över vår tid!
Påve Pius XI införde denna festdag i kyrkans liturgi år 1925. Det året mindes kyrkan det första konciliet i Nicea då bekännelsen till vem Kristus är, hans sanna gudomlighet och sanna mänsklighet, högtidligen fastslogs och formulerades. Det var en särskilt aspekt av detta som påve Pius XI med denna fest till Kristus Konungen ville lyfta fram, som en kontrapunkt till de sönderfallande monarkierna i Europa vid förra seklets början. Många hade kastat ut Kristus och hans heliga lag från sina liv, och menade att detta heller inte hade någon plats i samhällets offentliga liv, och ibland knappt ens i den privata sfären. Införandet av denna fest, som nu ligger som sammanfattning i firandet av hela det kristna mysteriet, är en levande, och levandegörande påminnelse om Kristi ställning i världen: Hans konungadöme tjänar vi, hans rike är vi införlivade i, genom den överlämnade tro, gudstjänsten, genom det kristna livet här i tiden, och i vår bön.
Evangeliet återberättar för oss därför om det mycket täta mötet, om dialogen, om det avgörande som utspelade sig mellan Jesus och Pilatus. Här bollas det fram och tillbaka om två olika definitioner av kungavälde: om kungarike enligt världen och kungarike enligt Gud. En härskare enligt världens sätt är en som tror sig äga sanningen, synen på hur saker och ting är, och som pålägger andra den. Och han, eller hon, utövar makt och påtryckning över andra eftersom han gör anspråk på tron att det är han som har sanningen i sin hand, som sin egendom, och eftersom det är han som har detta så behöver andra, åtminstone av praktiska skäl, följa och ta hänsyn till detta. I själva verket så är det inte alls nödvändigt att ha några yttre kännetecken som spira i sin hand eller krona på sitt huvud för att vara kung. För, emellanåt så utövar ju också vi en typ av våldsam makt över andra, i våra familjer, över våra kollegor, vid de som befinner sig vid vår sida. Vi tänker lätt att vi har sanningen och de andra följaktligen de behöver anpassa sig efter detta som vi tänker vara sant.
Men Jesus lär oss att den som verkligen hör till sanningen, och tillhör sanningen, just därför inte har sanningen som sin personliga tillhörighet, som varande sin egen tillhörighet. Den som hör till sanningen har ödmjuk hållning, en hållning också av lyssnande. Detta är en kungavärdighet. Det är en värdighet som också vet att falla på knä, som Jesus lärde lärjungarna vid den sista måltiden, där han böjde sig för att ge dem ett exempel, ett mandat, ett bud, ett sätt att leva här i tiden. Vad har du gjort? frågade Pilatus, och hade här, liksom under hela Jesu liv här kunnat få ett svar. Jesus har här, genom sin Ande, låtit oss få se, ana och förstå honom som är så mycket konung att han kan tillåta sig att fall på knä utan att förlora det allra minsta av sin värdighet.
En härskare enligt världens logik skulle inte göra så, eftersom deras höghet är förbunden med det yttre, förbundet med det som de andra ser och uppfattar. Den som å andra sidan verkligen hör till sanningen, tillhör sanningen, är av sanningen, hyser däremot ingen rädsla för att fall på knä, för att sätta sitt rykte eller värdighet på spel, eftersom denne, han eller hon, vet utmärkt att hon är långt mycket mer värd än det vad de andra tänker, än allt vad andra uppfattar om en. Han har inget behov av att påtvinga någon annan någonting; sanningen den försvarar sig själv, sanningen den överbevisar av sig själv. Kristi rike är ett sanningens rike, där vi vet nåd och rättvisa, frid och kärlek alltid står högst, och består utan slut.
En kristen är således en som är lugn och rofylld i sanningen. Och som lugn och rofylld vet hon väldigt väl att om hon blir genomskinlighet, om hon låter sig ledas och föras av sanningen som hon tillhör, ja, då blir hon ett tecken, en förlängning av denna Kristi kungavärdighet, som är så ogripbar för Pilatus, Pilatus som förblir förbryllad när han står inför Jesus. Världen skall aldrig förstå denna Kristi kungavärdighet. När man ser saker nedifrån och upp gör man inte det. Men, Jesus visar oss att se och bemöta saker och ting från ovan och ned. Och Jesu höjd, är att gå ned på knä i det avseende som han gjort inför apostlarna. Jesus lär oss här, och ger oss här, detta som är så jätteviktigt, att människan, var och en av oss, återvinner det konungadöme hon är skapad till, och som vi genom hans återlösning återfår, alltså vår frihet. Och den frihet återvinner vi, frihet. Och den friheten den återvinner vi, då vi låter oss tillhöra, då vi låter oss höra till sanningen, tillhöra sanningen. Kristi frid finns och vinns i Kristi rike.
Bröder och systrar, Pius XI fastslog i sin rundskrivelse vid instiftandet av denna Kristus Konungens fest, att ”Det vore en allvarligt fel, å andra sidan, att säga att Kristus inte har någon auktoritet alls också över civila angelägenheter, eftersom, i kraft av det absoluta välde över allt skapat som givits honom av Fadern, allting är lagt i hans händer. Inte desto mindre, under sitt liv på jorden avstod han från att utöva en sådan auktoritet, och fastän han själv försmådde att äga eller att ta hand om det jordiska goda, så blandade han sig inte i och störde dem som ägde sådant, och inte heller gör han det idag.” (Quam Primas 17)
Scenen och dialogen ur evangeliet där Pilatus kom att finna sig själv stå inför Jesus är en förebildande för alla möte och de avgöranden som också efteråt utspelar sig i detta nu. Nu kan vi, som sanningens vittnen, kan, då vi lever i den återerövrade frihet, som kommer av att höra till sanningen, och vara av sanningen, också bemöta allehanda potentater, inte som aggressiva offer (som kanske folkhopen utanför, den som stod utanför dialogen, och som därför hade större skuld) utan med lugn och rofylld kungavärdighet. Så har helgonen gjort, och sådan är också kyrkan i sin förkunnelse, sin själavård och även i sin sociallära som utläggs vidare i vår tid.
Den heliga Teresa av Jesus berättar om hur ”Herren lät mig förstå att han är själva Sanningen” och att ”från den stunden har allt som inte är riktat mot Guds tjänst för mig tett sig som idel lögn och fåfänglighet”. I följden av det anar vi också detta som vi har i hymner och i konsten om denna Kristus Konungens högtid, att, som hon därefter säger, nämligen att: ”Jag blev kvar med en stark längtan efter att inte säga något utom mycket sanna saker, sådant som når bortom det som avhandlas här i världen, och därför började jag känna smärta över att behöva leva kvar på denna jord. Jag uppfylldes av en stor ömhet, glädje och ödmjukhet.” (Boken om mitt liv, kap. 40:2f)
Med denna fest som hela det liturgiska årets sammanfattning och mål så ber vi därför också om att Hans Majestät i nåd vill bereda oss till att tjäna honom, för, att tjäna honom är att härska med honom, härlighetens Herre!
pater Clemens