Predikningar

”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.” Aposteln talar i första hand om israeliterna. Gud har en plan för dem. Kyrkan undervisar tydligt om att Israel inte har övergivits av Gud. Men planen gäller också oss, vi som från början var hedningar. När ”hedningarna i fullt antal har nått målet, då skall he­la Israel bli räddat”.

Paulus inleder ett nytt avsnitt i sitt väldiga Romarbrev. Det hand­lar om judarna. Nu kallar han dem israeliterna. Man mär­ker det intensiva i hans anslag. ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger in­te.” Han tar Anden till vittne för sitt samvete. Allt Paulus hade fått del av som jude hade gått i upp­fyllelse i Kris­tus: ”härligheten, för­bunden, lagen, gudstjänsten och löftena”. Som människa kommer Kristus själv från judarna; han som sam­ti­digt ”är över allting, Gud, välsignad i evig­het”.

”Genom apostlarna har vi lärt känna dig”, bad vi i kollektbönen. Apostlarna, och bara de, har förmedlat tillförlitlig kunskap om Her­­­ren. Utan den kunskapen navigerar människan i blindo. Jesus säger om den full­makt han gett dem: ”Den som hör er, han hör mig”. Men arvet från apostlarna är inte bara tillför­litliga vitt­nesbörd och sund lära, inte bara en ”lärosuccession”. Paulus talar om en ”bygg­­­­nad” som har apostlarna och profeterna som grund.

Till dem som frågar hur många det är som blir räddade säger Je­sus: ”Kämpa för att kom­ma in genom den trånga porten”. Till de teologer som antyder att alla till slut blir räddade säger han: ”Många skall försöka ta sig in (genom den trånga porten) men inte lyckas”. Till sådana som till och med har ”ätit och druckit med ho­nom” kom­­mer han att säga: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare”.

”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Vi påminns om det varje dag. Allt levande har fångats i livets motsats. Aposteln kal­lar det ”slaveri under förgängelsen”. Människan, den medvetna och reflekter­ande varelsen bland allt levande, frågar sig varför hon fick livet, när det slutar i förgängelse och död. Aposteln vittnar om något som ersätter denna tomhet. Det är inte fullbordat. Han kallar det ett hopp och talar om ”föd­slo­våndor”. Nå­got hoppfullt är på väg att födas fram.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten. Kristi verk är genom Anden fullbordat, också i Kyr­kan och i den troende.  De är inte längre slavar. ”Ni har fått en an­de som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” I den heliga eukaristin säger prästen: ”På Frälsarens befallning och vägledda av hans gudomliga undervisning vågar vi säga: ”Fader vår…”.

Början, fortsättningen och målet. Ibland säger en händelse mer än en hel bok. Vi har just hört evangelisten Markus berätta en sådan hän­delse. Den blinde Bartimaios sitter utanför stadsporten i Jeriko och tigger. Platsen är stra­te­giskt vald. Mycket folk kommer och går. En dag får Bartimaios höra att Jesus är på väg förbi. Han mås­te ha hört talas om honom tidigare. Det han hört hade sått ett första frö i honom av både tro och hopp.

Det åttonde ka­pitlet i Romarbrevet är dess teologiska höjdpunkt. Paulus in­leder med en proklamation: ”Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kris­tus Jesus.” Den nöd och oförmåga som aposteln vittnade om i sjunde kapitlet får nu sitt svar: ”Det som lagen inte kunde göra, ef­ter­som den kom till kor­ta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.” Gud gjorde det i Kristus, genom hans död och uppståndelse, historiens och universums vänd­punkt. Detta Kristi verk implanteras i männi­skan genom den helige Ande. Det köttsliga sinnelaget viker undan för dem som lever i Anden.