Predikningar

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten Jesaja vittnar grandiost om den ende sanne Guden. Han har skapat himmel och jord. Han har danat jorden till att bebos. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan har han i sin hand. Teolo­gin skall se­nare precisera och säga att han tillåter och använder så­dant, men inte direkt ”skapar” det. En gång skall han hålla dom. ”För mig skall alla knän böja sig”. Paulus skall långt senare använda ordet som bekännelse till Kristus, Herren.

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drab­ba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Her­re. Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk ska­­ra”. De har lämnat lögnen bakom sig, den lögn som säger men inte gör. Denna kvarleva lever både i lyssnande, lydnad och förtröstan. Därför hål­ler de också ut.

Hoppet som inte kommer på skam. ”Ångest och rådlöshet” – beskrivningen från en avlägsen tid låter märkligt aktuell. Bå­de na­tu­rens och samhällets stabilitet skakas. ”Bekymmer” kryper lätt in under huden och dräne­rar hjärtat på kraft, rymd och spänst. Ett litet ljus tänds när man hör om glädjen över att de äls­ka­de adventsångerna på nytt får sjungas i öppnade kyrkor. Det är glädjande, men det räcker inte att längta till gamla stämningar eller hur det var före pandemi och andra kriser. Ångest och råd­löshet be­höver den motmedicin som stavas hopp.

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Vi har hört profeten Daniel vittna om Människosonen, vars rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De fram­ställs som olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och riken har sin tid. Alla skall gå under. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böc­­­ker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas. Så sker något annorlunda. ”En som liknade en män­ni­skoson” förs fram inför den Högste. ”Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt väl­de och hans rike skall inte förstö­ras”.

Daniel uttrycker domen för den övermodige babyloniske konung­en Bel­shas­sar. Under ett gästabud prisar sällskapet sina maktlösa avgudar och skålar i bä­gare tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande han­den på väggen fylls han av oroliga tankar. Hans kropp skälver. Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene te­kel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland döms de redan un­der sin livstid. Men till slut på den ytter­sta da­gen.

Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen. De tvingades leva i en rent hednisk miljö, men förblev ändå trogna sin mosaiska tro. De lärde sig kaldeisk/baby­lonisk kul­tur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå omutligt trogna för­bundet. Deras trohet beskyddade dem. Kungen fann dem till och med kloka­re än alla andra rådgivare han hade till förfogande.