Predikningar

”Mirjam och Aron började tala illa om Mose”. De menade sig ha skäl till det. Men så frågar de: ”Är då Mose den ende som Herren talar med? Ta­lar han inte med oss också?” Situationen är märkligt aktuell. Det är många som talar illa om gudsfol­kets ledare, Petri efterträdare, idag. Som Mirjam och Aron menar de sig ha skäl till det.

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens kött och grön­saker. Deras knotande smittar ock­så Mose, som blir ”miss­lynt” och klagar över att tvingas vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. ”Jag för­mår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig med knotande, men den­na gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.

Bröd för att leva. Efter brödundret i ödemarken drog sig Jesus undan i ensamhet, men en stor mängd män­ni­skor letar efter honom och finner honom. De var entusiastis­ka för att han mättat de fem tusen och vill göra honom till konung för att få tillgång till hans förmåga. Samtidigt är de blinda för vad han verkligen vill ge dem. Han försöker förma­na dem: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig, utan för den föda som be­står och skänker evigt liv”.

Den sjunde dagen var sabbatsdag, en dag för vila och en påminnelse om att både människan och naturen var skapade av Gud. Det sjunde året skulle jorden ha ”sabbat” och vila från sådd och skörd. Det fyrtionionde året, sju gånger sju år, med året räk­nat som en vecka, såg man fram mot det femtionde året, vilket firades som ett jubelår. De som ådragit sig skuld och fått lämna sin egendom i betalning skall åter­få sin arvsbesittning.

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åker­bruk­are firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egyp­ten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögti­den, som blev vår pingst, försoningsdagen och löv­hyddohög­tiden på hösten. Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkans heliga år växer fram. Hel­gon­festarna, i sin tur, är Andens frukter av Kristi uppenbarel­se.

Den helige Olav var kung och krigare, men hade en hängiven tro. Han stupade vid Stik­lastad i Norge år 1030 och uppfattades av trons folk som mar­tyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgä­ves. Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, nuvarande Trondheim, dit hans kropp för­des, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka på nära håll.

Mose ansikte blev strålande när han talade med Gud. Guds här­lig­het avspeglas i hans ansikte. Det är inte svårt att förstå. Men varför hängde han en slöja för sitt ansikte när han slutat sitt tal till folket? Paulus förklarar det: ”Han dolde sitt ansikte för att israeliter­na in­te skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut”.

Kyrkan i stort har tagit över vad Benediktinerna har gjort länge, att fira alla de tre syskonen i Be­tania tillsammans. Vi firar dem som Her­rens vänner. Jesus var mycket fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vän­skap, ty han var verklig männi­ska. Samtidigt, eftersom vänskapen är ömsesidig, kan den nå det allra högsta. Traditionen kallar det andlig vänskap. Två vänner blir som en själ i två kroppar.