Predikningar

Vi har en Frälsare – denna natt bekräftar det. Runt hela jordens krets firas hans födelse denna natt. Sam­ma glada budskap ljuder för alla människor: ”Idag har en frälsare fötts åt er”. Bud­skapet övergår allt vad filosofer kunnat tänka ut eller upptäcka. Därför är det äng­lar som förkunnar det. Herrens härlighet lyser omkring dem och herdarna grips av stor förfäran. Men de får höra: ”Var inte räd­da. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er”.

Sakarias besjunger en ”soluppgång”. Det är ti­den mellan nattens mörker och dagens fulla ljus. Som kristna le­ver vi inte i det fulla ljuset, men i gryningen, i sol­uppgången. Kyrkan låter oss höra Sa­karias ord på julaftonens morgon. Liturgin säger oss att ”dagen” är inne först med midnattsmäs­san, som inleder en ny dag. På julaftonen sjunger vi fortfarande: ”I mor­gon skall ni skåda frälsning­en…”.

Förelöparens och frälsarens födelse­be­rättelser är invävda i var­andra hos evangelisten Lukas. Redan förelöparens födelse väcker förundran och glädje där up­pe i Juda bergsbygd. Frälsa­rens födelse skall av änglarna förkun­nas som en stor glädje för herdarna i Betlehem. Förelöparen behövs, för att, som profeten säger, re­na och luttra guldet och silvret. Julen blir för många en svår högtid. Julens änglar får sällskap av de­mo­ner, som inte tål friden och gläd­jen.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon ho­­nom tillbaka till Her­ren. ”Så länge han lever, skall han vara gi­ven åt Herren”. Hon vet att Samuel är en gåva. Nu ger hon gå­van tillbaka. Hon fullgör något som väger tyngre än smärtan att förlora sonen för egen del. Så sjunger Hanna sin lovsång om hur Herren låter de ofrukt­sam­­ma fö­da ”sju gånger om”, medan de barnrika vissnar bort.

Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva. Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent. Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. ”Låt ej modet falla.” Han anger två skäl. Det första: ”Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa”.

Hur kan en människas ord och vilja betyda så mycket? Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­­­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Sidkias namn be­tyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men han levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergi­ven. Profeten utlovar en avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”.

Under de sju sista dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­­ge­listerna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i mor­gon ur Mat­teus. Resten av dagarna ur Lu­kas evangelium. Matteus vän­der sig först till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk. Det skymtar fram när Rut och Rachav nämns, vilka inte var av israelitisk släkt.

En ofruktsam kvinna skall, enligt profeten, bli moder till många barn. Hon måste vidga ut platsen för sin hydda, förlänga tältli­nor­na och göra tältpluggarna fastare. Hon skall utbreda sig bå­de åt höger och vänster, hon skall ta hedningars länder i be­sitt­ning. Hon uppmanas att jubla och ropa av fröjd. – Vem är det profeten talar om? Orden är först riktade till det förskjutna folket i Babylon, som genom sin deportation liknas vid en ”änka”, men nu skall få återvända.