Predikningar

​​​​​​​Naaman, den arameiske härhövitsmannen, hade själv tänkt ut hur pro­feten Elisha skulle bota honom från hans spetälska. ”Jag tänkte att han skulle…”. Utan sin kloka tjänare hade han gått mis­te om hjälpen. För­do­mar, det är domar ”i förväg”, i kombination med högmod för­blin­dar. ”Gör ingen­ting utan råd”, säger Benedictus. Naaman tänkte högt: ”Är inte Damaskus floder bättre än alla vat­ten i Is­rael?” Men Gud har utvalt ett folk och ett land bland alla andra. Det är lika utmanande nu som då.

Samtal pågår. En kvinna går ut ur staden. Hon bär på en kruka för att hämta vatten. Vid brunnen hän­­der något som får kvinnan att låta krukan stå och åter­vända till staden i ett annat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt henne. Hon smög sig ut med skygghet i blic­­ken, men återvänder som en förvandlad män­niska.

Hur gick det för den äldste sonen? Stannade han utanför festen, inlåst i sin missunnsamma bitter­het? Han fick höra av fadern: ”Allt mitt är ditt”. Vi skall höra något lik­nan­de när Jesus talar om sitt förhållande till sin himmelske Fa­der, sär­skilt i Johannesevangeliet. Allt vad Fadern är och äger har han givit till Sonen, ”allt mitt är ditt”.

​​​​​​​Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset som gavs för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade gjort Josef till sin gunstling. Oförsiktigt kan vi tycka. Josef hade naivt berättat sina drömmar om sig själv som den mäktige. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

​​​​​​​Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt”, men både Skrift, Tradition och Kyr­kans er­farenhet varnar för det. Profeten säger att det vilar en förban­nel­se över ”den som förtröstar på männi­skor”. Vår ”gränslösa” kultur utgör dessutom en lukra­tiv marknad för självutnämnda vägledare. Många har blivit djupt besvikna genom en naiv tro på människans ”mo­raliska godhet”. Jeremia kallar hjärtat ”ett falskt och fördärvat ting. Vem kan förstå det?”

​​​​​​​Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras synder, avfall, avguderi och sociala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Det var också vad som skulle ske när Jerusalem intogs och förstördes av ba­byloni­er­na år 587 f.Kr. Folket och deras ledare, inklusive präster och profeter, har hårda hjär­tan. De tror att allt är i sin ordning. De vill inte höra. "Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger." Men profetens ord irriterar. De vill få tyst på honom. De tänker ut en plan mot honom. Trots att han älskar och vill rädda bå­­de folket och staden.

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa förtecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om "breda böneremsor och stora man­tel­tofsar". I teorin är alla eni­ga om att fördöma hyckleriet. Var finns proble­met? Inte heller profetens ord är kontroversiella: "Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott och rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaffa den faderlöse rätt, utför änkans sak".

​​​​​​​Profeten Daniel gör inte det vi mest förknippar med en pro­fet, att förkunna. I dagens avsnitt ber han för sig själv och för sitt folk. Han gör sig till ett med deras synd i en slags ställföreträdande be­­kännelse: "Vi mås­te blygas. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en tydlig profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgörare när han döptes och som på korset gjorde sig till ett med synden och som bad för sitt folk.