Predikningar

Genom tron är också vi Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och nationer, men genom tron tillhör vi Guds heliga folk och det för­bund som bör­jade med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus skall kalla det ”Guds rike”, vars förgård är den heli­ga Kyrkan.

​​​​​​​”Sanningen skall göra er fria.” Frihet står sedan länge högt i kurs, kanske står den högst på värde­ska­lan i vår kultur. Men vad är frihet? Friheten att välja är bara första steget, ty den som väljer fel för­lorar i samma ögonblick friheten. Den som till exempel väljer att låta begä­ren styra märker snart att det leder till slaveri, slaveri under det han valt.

​​​​​​​”När någon hade blivit biten av en orm, såg han upp på kopparor­men och blev så vid liv.” Vi hör om det som hände Israels folk när de knotar mot Herren och Mo­se på vandringen genom öknen. För det moderna sinnet uppfattas det som vid­ske­pelse. Sam­ti­digt åter­ger Skriften det som en profetia om vår tros centrum.

​​​​​​​”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men den rädd­ningen vore ingenting värd om han upphävde lagen och rättvi­san. I stället skall han bära vår skuld i sin egen kropp upp på korsets trä och försona oss med Gud. Det befriande ordet till kvinnan är sagt som hade han redan uppstått från de döda.

Mitt i en orolig och plågad värld. Vi i klostret som får fira den heliga eukaristin är oförtjänt privilegierade. Men därmed ock­så ålagda en helig uppgift, att fira mässan ställföreträdande för dem som inte kan delta. I förrgår följde vi en syster till graven. En plats står tom. En grav är tillsluten. Idag hör vi hur Jesus med hög röst kallar Lasaros ur graven. Det låter som en annan värld, och Jesu röst hör för­vis­so till en annan värld, men hans röst ljuder in i den värld där vi känner igen oss. Evan­ge­­lis­ten Johan­nes berät­tar bå­de om förebrående frågor, om förtvivlad gråt och om nära vän­skap. Mitt i denna sörjan­de, oroliga och plågade värld ljuder Jesu Kristi röst.

Går det att distansera sig från talet om och tanken på Covid-19 i dessa tider? Den som sitter vid sin dator, som när denna kortpredikan förbereds, har bara ett knapptryck till de senaste nyhe­terna och de många kom­mentarerna. Distans är nödvändigt för att inte gå under. Tänk om vi var lika angelägna att undvi­ka smittan från den verklige fienden. Någon gav rådet att begränsa ny­hetsintaget till en gång om dagen.

​​​​​​​Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att söka hjälp i det synliga och i det hon kan åstadkomma med egen förmåga och intelli­gens. Människan söker det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks henne avlägsen och oåtkomlig.