Predikningar

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten ger konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Passionsberättelsen har många mycket mänskliga inslag. Petri löfte och fall. Judas förräderi dyker upp i olika varianter i den mänskliga historien. Lärjungarnas svaghet i Get­sema­ne, där de inte orkar hålla sig vakna, är inte svår att känna igen i den egna historien. Pilatus förvåning över Jesu tystnad är heller inte svår att förstå. Soldater­nas hån och spydiga hyllning, folkets och de ledandes smädelser av den korsfäste – vi känner igen det både från historien och dagens medier. Passionsberättelsen är mänsklig, mycket mänsk­lig, nästan som en kort­form av den mänskliga historien.

Många av judarna hade kommit till tro när de gått ut till Maria i Betania och sett Jesus upp­väcka Lasaros. Det kunde hota den politiska balan­sen. Men Kajafas är realpolitiker. En man, Je­sus, får off­ras för folket. Ända­må­let får hel­ga medlen, även om priset är en männi­skas liv. Vår tro säger oss att Gud tar Kajafas politiska plan i sin tjänst. Den skru­­pelfrie Ka­ja­fas talar inte ”av sig själv”. Enligt evangelisten Johan­nes talar han profe­tiskt: ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Profeten Jeremia är i Gamla Testamentet en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men anklagelser och hotelser kan inte tysta honom. De får ho­nom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”. I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet försöker judarnas repre­sen­tan­ter på nytt att stena Jesus. Han hänvisar till de gärningar han ut­fört: ”Tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig”.

För det inre sinnet kan det verka förvirrande att fira Bebådelsen så nä­ra påsk. Bilder och ”tonen” i dagens högtid ”låter” mera jul än påsk. Men påsken förutsätter julen och inkarnationen når sin fullbordan i vår Herres död och uppståndelse. Tre gånger om dagen, när vi ber Angelus, påminns vi om dagens hög­tid. ”Vi som genom ängelns budskap fått veta att din son har blivit män­niska.” Bönen fortsätter: så att vi ”genom hans lidan­de och kors når fram till uppståndelsens härlighet”.

Den sagolika berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen be­kräftar sin sanning i den långa raden av heliga i både Gamla och Nya Förbundet. Berättelsen avslöjar deras hemlighet. Nå­gon är med dem, någon som ”ser ut, som om han var en gudason”. Det befriar dem inte från skyldigheten att modigt följa sanningen. De tre män­nen vittnar om detta när de åläggs att tillbe den av­gud som Nebu­kadnessar hade låtit ställa upp, och som ställs upp i andra förklädnader i varje ny tid: ”Om Gud vill så kan han rädda oss och om han inte vill så dyrkar vi ändå inte dina avgudar”.

Folket knotar under vandringen. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att klaga. Men knotandet gör dem ännu mer blinda. De glömmer vad Gud har gjort med dem. Guds omsorg om dem förvandlas till rättig­he­ter. De tror sig kunna ställa krav på Gud. Knotandet är ingen harmlös detalj. Det får följder. Bi­beln beskriver följ­derna som giftiga ormbett, som gör dem sju­ka, dödligt sjuka.