Från den romerska skolan, “S:t Laurentius möter påven Sixtus II på hans väg till avrättning,” 1600-talet (foto: Public Domain).

Jag har bara varit diakon en kortare tid. Det jag har oftast pratat med mina vänner och bekanta i den latinska riten om har varit min titel. I det kristna österlandet tilltalas diakonerna formellt med ”Fader diakon” (eller bara ”Fader”). I den melkitiska kyrkan där jag tjänstgör tilltalar man mig med Abouna som är ”Vår fader” på arabiska.

De få gånger jag presenterat mig för min västkyrkliga broder som ”Fader diakon” har reaktionerna i bästa fall varit osäkerhet som om man hört rätt och som värst misstro som om det inte kunde stämma. Det verkar som om sambandet mellan diakonatet och titeln ”fader” inte kunde eller fick finnas till. Vad betyder det då hur vi tillsammans uppfattar  diakontjänsten, eller som man också säger, diakonatet? Vad är det vi fortfarande behöver förstå?

Andra Vatikankonciliet och återinförandet av diakonatet

Det har gått nästan 60 år sedan Andra Vatikankonciliet avslutades. En frukt av konciliet var att uppfylla behovet av ett diakonat och återinföra det i sin helhet (inte bara som övergångsstadiet till prästadömet) i Kyrkans alltid lika bestående hierarki.

S:t Paulus VI offentliggjorde 1967 Sacrum Diaconatus Ordinem som fastställde de allmänna reglerna för återupprättandet av diakonatet och uppdrog åt de nationella biskopskonferenserna att formulera de särskilda normerna för den andliga och teologiska utbildningen till diakon. Återupprättandet är teologiskt rotat i vigningens sakrament i dess enhet.

Biskoparna är, som Lumen Gentium 26, påminner oss om, ”präglade av vigningssakramentets fullhet…” Prästadömet har i mindre grad sin del i det och är beroende av samverkan med biskoparna och under deras auktoritet (LG 28).

Som Lumen Gentium påminner oss, är biskoparna ”förmärkta med vigningssakramentets fullhet … ” Prästkallelsen har del i vigningens sakrament i en mindre grad och är i samarbetet beroende av biskoparnas auktoritet (LG 28). I diakonatet får diakonerna del i vigningssakramentets lägsta grad och vigs till att efterlikna Kristi diakonia ”i ett tjänande ämbete” (LG 29).

Varje tjänst i vigningens sakrament är, som sådan, ett medverkande i det Faderliga andliga tjänandet. Liksom Kristus, den ende Översteprästen, gör Gud Fadern närvarande i världen genom Påskmysteriet, gör varje tjänande (biskopens, prästens, diakonens) Gud Fadern närvarande på det sätt som utmärker varje sådan tjänst.

Diakonerna är inte ett slags socialarbetare

Diakonatets andliga faderskap står i Östkyrkan på stadig teologisk grund. Visionen av diakonatets återinförande à la Vatikanum II stod tyvärr under starkare inflytande från protestantismen än från den österländska kristendomen. 1800-talets bibliska forskning hos protestanterna sökte ta ytterligare avstånd från varje katolsk uppfattning om det vigda ämbetet och har översatt begreppet diakonia som ”det ödmjuka tjänandet av de nödställda.” Det är klart att barmhärtighetstjänsterna för nödlidande hör till den  diakonala tjänsten (som t.ex. S:t Laurentius som gav allmosor till Roms fattiga) men att begränsa diakonatet till de kroppsliga barmhärtighetsverken är en allvarlig begränsning av diakonens andliga faderskap.

Just den här väletablerade tanken om diakonatet bland protestanterna har inneburit att många katoliker uppfattar diakonerna som kyrkligt anställda socialarbetare och av den anledningen också ses som en valfri tjänst i Kyrkan som kan utföras av lekmän.

Diakonerna är sändebud

Den olyckliga begränsningen av diakonatet till en allmän behjälplighet har inneburit att diakonatet, i den historiska betydelsen av att diakonerna är sändebud, har kommit i skymundan.

I sin alldeles utmärkta uppsats ”Diakonerna: kungarikets sändebud”, påminner oss fader diakon Anthony Dragani om att diakonia historiskt sett uppfattades som ”tjänst hos en högre auktoritet.” (Den som vill läsa hela uppsatsen kan göra det på EWTN online library).

En diakonos var en som skickades att fullfölja ett uppdrag från en kung eller en kejsare. Personens identitet som sändebud överfördes till diakonatet vilket framgår av det nära sambandet mellan diakonatet och episkopatet.

Diakonerna förekommer ofta i historien som offentliga budbärare för biskoparna och till och med som ordföranden i ekumeniska koncilier. Vi behöver bara tänka på den roll S:t Athanasius spelade under konciliet i Nicea (han var då som diakon patriarkens av Alexandria officiella teolog). Det nära förhållandet mellan biskopen och diakonen framträder tydligt i Didascalia Apostolorum från 200-talet:

Låt alltså biskoparna och diakonerna vara en själ och ett hjärta och leda folket ivrigt och vara överens i allt. Ty ni måste alla vara en kropp och en själ som fader och son. Ty ni är i likhet med Herren. Och låt diakonen göra allt känt för biskopen som Kristus för sin Fader. Men vad han kan låta diakonen ordna med och allt annat, är helt biskopens sak. Låt ändå diakonen vara biskopens öra också munnen, hjärtat och själen; ty när båda är på samma linje och du varit förmedlaren, då blir det frid också i Kyrkan.

I Brevet till Trallians placerar S:t Ignatius av Antiokia också diakonerna nära biskoparna som ett utnämnande av Jesus Kristus och med biskopen som Jesus Kristus… Det trinitariska språket vittnar om det nära sambandet mellan diakonens arbete och biskoparnas fadersroll. Man skulle kunna säga att diakonen gör biskopens fadersroll närvarande i hans frånvaro. Sambandet överlever liturgiskt också idag i hierarkiska/pontifikala liturgier då biskopen har två diakoner som betjänar honom. Det är till och med så att det är diakonen i icke hierarkiska liturgier i Östkyrkan som ber hierarkens bön i de olika litaniorna.

Vad ligger i ett namn?

Mot den bakgrunden kan man fråga sig vilken signal det sänder till de troende att som i väst idag använda titeln ”Rev.Mr” (Reverend mister, ”Vördade herr”, övers.anm.) Säger det att diakonen är budbärare och nära medarbetare till biskopen? Jag tror inte det. För mig visar det bara att Kyrkan inte vet hur den ska förstå diakonatet. Det låter som låtsastitel som man använder om en man som är ett slags mellanting mellan klerk i full mening och lekman.

Vad jag vet är att ”Rev.Mr.” gäller som titel för övergångsdiakonatet och att de permanenta diakonerna tilltalas ”Diakon” kort och gott. Det är knappast till någon hjälp lika lite som den markerade skillnaden mellan permanent diakon och diakonen på väg till prästämbetet. En diakon är alltid en diakon!

Diakonatet återinförs aldrig som Konciliet efterfrågat och gett riktlinjer för, om vi använder ett språk som inte gör det lätt att förstå saken i sig, och inte ger uttryck för vad diakonens tjänst egentligen är.

Titlar är viktiga. De säger oss något. Vi måste försöka använda titlarna på rätt sätt eftersom så många inte tänker längre än själva titeln. En titel är ju mer eller mindre en minikatekes. Vi tilltalar biskopar med “Lord” (på svenska “biskopen”, övers.anm.) eller ”Master” – engelska katoliker säger ”Lord” men man säger ”Master” i öst.

När det gäller diakonerna är jag inte naiv. Jag tror inte att bara en annan titel löser problemet med att den diakonala rollen inte förstås så bra. Men det kunde vara början till något. Naturligtvis måste vi få fram diakonatets teologi ur traditionen och sätta in den i vår socialkulturella situation idag. Men, käre Herre vår Gud, låt oss hämta visheten från Östkyrkan! Det är Östkyrkan som har bevarat diakonatet som en permanent ordning i hiearkin och som har en vördnadsbjudande och apostolisk tradition som rör diakonens roll.

Den aktiva fadersrollen och diakonatet

När jag nyligen var på en diakonvigning i Birminghams stift i Alabama (USA) fick jag ett kort samtal med den nyvigde och presenterade mig som ”Fader diakon.” Jag nämnde att de var titeln för diakonerna i Östkyrkan. Jag sa också till honom att han nu också var andlig fader genom handpåläggningen. Det var ett underbart möte med en ny broder i diakonatet!

Jag vill inte påstå att jag vet så mycket som ganska så nybliven diakon, men jag vet i alla fall att diakonatet är en aktiv fadersroll och inte en passiv. Vi står inte bara och väntar på att någon ska säga till oss att göra något (även om vi gör pastorala tjänster med våra prästers och biskopars välsignelse). Vi har ett aktivt och apostoliskt mandat att utföra som vi har genom vigningen. Diakonerna har andliga barn att se till pastoralt in persona Christi servi.

Om diakonatet ska genomföras i alla avseenden i Katolska kyrkan måste vi komma till klarhet i de här frågorna och lägga missuppfattningar åt sidan som annars skulle fördunkla vad diakonen är och vad han gör. Själv skulle jag gärna vara med om att tilltalet ”Fader diakon” blev använt i hela den universella Kyrkan. Det kan synas vara ett litet steg men varje problem får sin lösning genom små steg ett i taget framåt.

Jag tackar uppriktigt Fader diakon Anthony Dragani och Fader Daniel Dozier för deras efterforskningar och hjälp till den här artikeln. Vill ni veta mer om diakonatet se gärna Fader diakon Anthonys framträdande på EWTN som kan ses här.

diakon Robert Klesko

Fader diakon Robert Klesko är teologisk rådgivare på EWTN och gift med Aundrea och de har fem pojkar och en flicka. Han är diakon i den bysantinska (Rutenska) Katolska kyrkan och skriver från Irondale, Alabama (USA).

Till svenska augusti 2024, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Att tränga in i diakonatets mysterium

Läs också: Kvinnor och diakonatet: ett teologiskt inlägg

Läs ochså: Påve Franciskus om kvinnliga diakoner: “Vigningens sakrament är förbehållet männen.”

Läs också: Ordinatio Sacerdotalis - i den av Jesus Kristus grundade Kyrkan är endast män präster

Läs också: Läran om det exklusivt manliga prästämbetet är definitiv, säger prefekten för Troskongregationen

Läs också: "Kvinnor kan inte bli präster": Vigningens sakrament är inte bara en kyrklig tjänst alla kan eftersträva