Vigning av diakoner inom Roms stift den 24 oktober 2020. (foto: Daniel Ibanez / EWTN)

Nyligen talade påven Franciskus till övergångsdiakonerna i Roms stift. I sitt tal påminde han dem om att deras kommande prästvigning inte på något sätt kommer att minska deras tidigare vigning till diakonatet – en vigning som, betonade han, har skänkt en outplånlig "anda av tjänande" som kommer att förbli den "inre grunden" för deras framtida prästtjänst.

Medan påven Franciskus talade specifikt till övergångsdiakoner om denna tjänst, är den stora majoriteten av diakoner i USA permanenta diakoner som är vigda att tjäna på obestämd tid i diakonatet utan att ha för avsikt att bli präster, till skillnad från övergångsdiakoner som ordineras som ett steg mot prästadömet.

Men trots den senaste tidens spridning av permanenta diakoner under årtiondena efter Andra Vatikankonciliets beslut att återinföra diakonatet "som en riktig och permanent rang i hierarkin", förblir de lite av ett mysterium för många katoliker. Vi ser dem i mässan, i olika verksamheter, i snabbköpet och med sina familjer, men de passar inte riktigt in i de kyrkliga kategorier som många av oss växte upp med. Är de glorifierade altarpojkar, yngre präster eller någon form av ordensbröder? Är de präster, lekmän eller kanske en slags hybrid?

Liksom biskopar och präster är diakoner medlemmar av prästerskapet som tar emot vigningens sakrament – men i deras fall inte till prästadömet, utan till helig tjänst. Enligt Katolska kyrkans katekes deltar diakonerna på ett unikt sätt i Kristi uppdrag och nåd genom vigningens sakrament, vilket präglar en permanent karaktär som förenar dem med Kristus som tjänare. Deras roller inkluderar att hjälpa biskopar och präster i liturgiska firanden, särskilt mässan, dela ut den heliga kommunionen, hjälpa till med vigselceremonier, förkunna evangeliet och predika, övervaka begravningar och engagera sig i olika välgörenhetstjänster (KKK 1569).

Diakonatets historia

Även om Andra Vatikankonciliet återupprättade diakonatet till dess permanenta plats i hierarkin, sträcker sig dess rötter tillbaka till apostolisk tid. De första sju diakonerna instiftades (Apg. 6:1-6) för att bistå apostlarna i kyrkans mission. Stefanus förkunnade frimodigt evangeliet och blev den förste martyren (Apg. 6:8-15, 7:54-60). Filippus, känd som evangelisten, undervisade och döpte (Apg. 8:26-40).

I sitt brev till Timoteus beskriver Paulus en diakons egenskaper. Han säger att de förväntas visa allvar, ärlighet, måttlighet i alkoholkonsumtionen och inte drivas av girighet. De måste troget upprätthålla trons hemligheter med ett rent samvete. De som är gifta skall vara trogna mot en make eller maka och sköta sina familjer på ett ansvarsfullt sätt. Diakoner som fullgör sina plikter väl förtjänar respekt och stark tillit i sin tro på Kristus Jesus (1 Tim 3:8-13).

Senare, under den patristiska perioden, (Patristik kallas studiet av den tidiga kristna litteraturen, en period som ofta sägs vara avslutad genom Gregorius den store i väst (ca år 600) och Johannes Damaskenos i öst (700-talets första hälft), då medeltiden tar över. Från omkring 1940 väcktes intresset för patristiken bland katolska teologer. Övers.anm.) blev diakonerna biskopens högra hand och fick ofta ansvaret för den ekonomiska förvaltningen tillsammans med utdelningen av mat och allmosor till de fattiga. Enligt den helige Ignatius av Antiochia som skrev år 108 e. Kr.: ”... alla bör respektera diakonerna som Jesus Kristus, precis som alla bör betrakta biskopen som Faderns avbild och prästerskapet som Guds senat och apostlarnas kollegium. Utan dessa tre ordnar kan man inte börja tala om en kyrka ”(Brev till Tralliansen).

Under tidig medeltid växte diakonatets betydelse, särskilt i Rom. Av de 37 män som valdes till påve mellan år 432 och 684 e.Kr. var det bara tre som vigdes till prästerskapet innan de befordrades till påvedömet. De återstående 34 valdes ut från diakonatet. Trots detta inflytande övergick diakonatet på 700-talet från en permanent ordning till en övergångsordning, vilket var ett förberedande stadium för prästämbetet. En del menar att detta var ett resultat av att diakoner missbrukade sitt ämbete, men historien är oklar.

På 1500-talet försökte Tridentinska konciliet återinföra det permanenta diakonatet, men på grund av de större problem som var förknippade med den protestantiska reformationen genomfördes det aldrig. Under Andra världskriget diskuterades restaureringen i det största religiösa samfundet i Europa, det ökända koncentrationslägret i Dachau. Där spekulerade jesuitpatern Otto Pies (1901-1960) tillsammans med sina följeslagare om hur kyrkan skulle se ut efter kriget om ett gift diakonat återupprättades. Dessa diskussioner skrevs ner och spreds efter kriget och hamnade så småningom i teologiska tidskrifter.

Frågan om att återupprätta diakonatet ställdes till påven Pius XII år1957, som anmärkte: "Idén, åtminstone för idag, är ännu inte mogen."

Kort därefter var tiden mogen och kyrkofäderna vid Andra Vatikankonciliet (år 1962-1965) röstade för att återinföra ett permanent diakonat samtidigt som man behöll ett övergångsdiakonat för dem som gick vidare till prästämbetet. De båda formerna av diakonatet är sakramentalt och kanoniskt likvärdiga.

Diakonatets karaktär och uppgift

Trots att det har gått många decennier sedan restaureringen, och trots att antalet permanenta diakoner ständigt ökar, är diakonatet fortfarande ett mysterium för många. Dess frånvaro i kyrkan i över ett årtusende har lett till en underutvecklad teologi. Detta, tillsammans med dess placering som ett sista steg på vägen till prästvigning, har fått många att se det som en ofullständig ordinering. Som ett resultat av detta uppfattas diakoner ofta som "halvdana" präster. Förlorad i en sådan missuppfattning är skönheten och storheten i själva orden; Det kanske mest beklagliga är att den har fört med sig ett försvagande vittnesbörd bland katoliker om Kristus Tjänaren.

Eftersom diakoner, liksom biskopar och präster, är en del av trons heliga skatt, är deras plats i frälsningsplanen grundad i Guds vilja för sin kyrka. Dessutom, eftersom diakonatet har sin egen distinkta karaktär, kan det inte "uppslukas" av episkopatet eller prästerskapet. Även om de också har del i ordineringen, eftersom de tidigare har vigts till diakoner, innebär deras senare vigningar att de nu uttrycker detta diakonat, detta tjänarskap, som biskopar och präster.

Endast genom diakonen, i kraft av sin unika gestaltning vid ordineringen, kan Kristus Tjänaren manifesteras på ett kyrkligt sätt. Detta är inte på något sätt att underminera kallelsen för dem som inte vigts till diakonatet att uppenbara Kristus, Tjänaren. Det är emellertid att säga att det egentligen är diakonatets roll att vara det främsta vittnet om Kristus, Tjänaren. Ja, det är just därför Kristus instiftade diakonatet. Ordineringen avslöjar något om vår Herre och hans plan för vår frälsning (Mark 10:24). Den avslöjar också något djupt om oss och hur vi ska följa honom.

Mot bakgrund av denna förståelse, vilken roll har då diakonen i kyrkans liv? Det är helt enkelt att bära ett framträdande vittnesbörd om Kristus, Tjänaren, och inspirera och uppmuntra de troende att vittna om samme Kristus i tjänst för andra. På samma sätt som alla trofasta deltar i Kristi enda prästadöme, var och en på sitt sätt, så är också alla kallade att delta i Kristi enda diakonat. Med detta sagt är diakonen kallad att vittna på ett särskilt sätt som kommer till uttryck i den kyrkliga tjänsten och i hans eget personliga liv. Han är, i kraft av sin vigning, ett sändebud eller sändebud till biskopen genom liturgins, ordets och kärlekens trefaldiga gåvor. På detta sätt inspirerar han lekmännen, prästerskapet och episkopatet med en iver för tjänst genom sitt liv och sin tjänst.

I stället för att reduceras till en enda tjänst kan denna tjänst bäst beskrivas som "en gåva av sig själv som vill den andres bästa för den andres skull". Det diakonen efter Kristus vittnar om för världen är att autentisk tjänst inte är något vi gör, utan snarare någon vi ger – oss själva. Detta är just det exempel som vår Herre uttryckte vackrast på korset. Om sig själv säger han:       "Jag (eg. ordagrant Människosonen, Övers.anm.) har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge mitt (eg. ordagrant sitt liv. Övers.anm.) till lösen för de många (Mark 10:45)."

Genom att följa vår Herre och inspirera andra fungerar diakonen inte bara kallt och lidelsefritt, utan för Kristus till dem han möter och ser Kristus i dem. I utövandet av sin tjänst, i sitt liv ser han den lidande Kristus framför sig och förvandlas i kärlek. Detta kontextualiserar hans tjänst som ett deltagande i den gudomliga kärleken som påbörjades i ett möte och fördjupas i följeslagandet. På så sätt ger han, tillsammans med biskopar och präster, sitt unika bidrag så att Guds frälsande kärlek kan bli känd för alla.

Diakon Dominic Cerrato

Diakon Dominic Cerrato, Ph.D.  är chef för diakonatet för stiftet Joliet, Illinois, redaktör för tidskriften The Deacon, medlem av den påvliga kvinnokommissionen och diakonatet, författare, retreatmästare och nationell talare.

Till svenska, mars 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Kvinnor och diakonatet: ett teologiskt inlägg

Läs ochså: Påve Franciskus om kvinnliga diakoner: “Vigningens sakrament är förbehållet männen.”

Läs också: Ordinatio Sacerdotalis - i den av Jesus Kristus grundade Kyrkan är endast män präster

Läs också: Läran om det exklusivt manliga prästämbetet är definitiv, säger prefekten för Troskongregationen

Läs också: "Kvinnor kan inte bli präster": Vigningens sakrament är inte bara en kyrklig tjänst alla kan eftersträva