Katolska Kyrkan

Varje år manar kyrkan oss enligt gammal tradition till bön, fasta och bot som förberedelse för påskhögtiden. Jesus själv fastade 40 dagar i öknen, och vi är kallade att förena oss med honom. Fastan vill hjälpa oss att bli mindre beroende av det materiella. Medan kroppen fastar får själen näring. Fastan uttrycker också vår solidaritet med hungrande människor i världen. Det finns många sätt att markera fastetiden. Man kan exempelvis avstå från sötsaker, tobak, alkohol, kaffe, biobesök och annan underhållning eller alltför mycket tv-tittande, dataspelande och internetsurfande.

Varje år ger Gud genom vår moder Kyrkan ”en tid av nåd, för att våra hjärtan ska förnyas i glädjefylld väntan på påskens heliga högtid. [Han] leder oss fram genom sakramenten fram mot den nådens överflöd som [han] berett åt [sina] barn” (Prefation för fasta I). Vi kan därför färdas från Påsk till Påsk mot frälsningens uppfyllande som vi redan tagit emot tack vare Kristi påskmysterium: ”I hoppet är vi räddade” (Rom 8:24). Detta frälsningsmysterium, som redan verkar i oss under vårt liv på jorden, är en dynamisk process som också omfattar historien och hela skapelsen. Som den helige Paulus säger: ”Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras” (Rom 8:19). Utifrån detta perspektiv skulle jag vilja föreslå några reflektioner som kan ledsaga oss på vägen till omvändelse denna kommande fasta.

Vi får inte rubbas i vår tro på Kristus och hans kyrka, när vi konfronteras med det fruktansvärda faktum att vigda ämbetsbärare gjort sig skyldiga till övergrepp på minderåriga och att man försökt dölja detta. ”Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder”, skriver aposteln Paulus (1 Kor 15:58). Mer än någonsin måste vi stå fasta i vår tro på att Jesus Kristus vill rena och helga sin kyrka i denna prövningens tid. Vår helige fader påven Franciskus uppmanar alla troende till bön och bot i denna svåra tid. Fastetiden får därför i år en ännu tydligare botkaraktär. Hela kyrkan måste klä sig i säck och aska och gå ångerns och botens väg.

Kardinal Rainer Maria Woelki, ärkebiskop av Köln, talade den 13 februari med programledaren Martin Rothweiler om Kyrkan i Tyskland och om den pågående övergreppskrisen i världen. Den tyske kardinalen är djupt engagerad för att hålla medvetandet om Gud vid liv i den moderna världen och att bevara Kyrkans undervisning om kommunionen och andra läromässiga frågor, inklusive sexualmoralen och det mänskliga livets värdighet. Han finner också hopp i unga katolikers vittnesbörd.

Rehn flyter ut i Tibern publicerades 1967; den redogör för det stora inflytandet den tyska katolicismen haft i Rom under mitten av 1900-talet, och särskilt under Andra Vatikankonciliet. Lät Rhenfloden friskt vatten komma ut i Tiberns långsamt flytande och illaluktande vatten? Eller förorenade det Tibern med skadliga utsläpp? Det har varit den ständiga frågan under den efterkonciliära epoken som blivit alltmer relevant under påven Franciskus’ tyskvänliga pontifikat. Att förhålla sig till tyskarna har varit en nyckelfråga i Rom i generationer. Kyrkan i Tyskland är akademiskt bildad med en lång tradition med biskopar som också är teologer.

En mörk och bittert kylig kväll i Reykjavik nu i vinter samlades de trogna för bön och kvällsmässa i Kristus Konungens katolska katedral. Katedralen känns igen på långt håll på väster i Islands huvudstad. Katolska kyrkan på Island växer snabbt i takt med den starka ekonomin och det som var det mest slående tecknet under Alla Helgonsvigilien var att det satt många fler yngre i bänkraderna än äldre.

Inför den tilltagande förvirringen angående trosläran, har många biskopar, präster, religiösa och lekmän i katolska kyrkan efterfrågat att jag ska göra ett allmänt yttrande om uppenbarelsens sanning. Det är herdarnas alldeles egna uppgift att leda dem de blivit anförtrodda på frälsningens väg. Detta kan bara lyckas om de känner till denna väg och följer den själva. Apostelns ord tillämpas här: ”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot” (1 Kor. 15:3).

Robert Spaemann, som avled den 10:e december 2018, var en avgörande röst bland de samtida filosofer som menar att det mänskliga förnuftet kan lära känna sanningen och som också hävdar att förnuftet är identiskt med förmågan att förstå vad som är sant.

Den Neokatekumenala vandringen kom till Sankt Franciskus församling i Jönköping hösten 2003 tack vare dåvarande kyrkoherdes, pater Peter Zacharewiczs inbjudan. Gruppens sammansättningar skiftades under årens lopp men kärnan kunde växa och fördjupa sig i den kristna tron. En stor händelse för denna historia skedde fredagen den 18 mars 2016 i Rom.