Om faderskapets tjänst ur Johannes Paulus II (Redemptoris custos)
Påven Franciskus har utlyst ett Familjens år i Katolska kyrkan med början på högtiden S:t Josef, Jungfru Marias brudgum den 19 mars 2021. S:t Josef är Återlösarens beskyddare och Kyrkans skyddshelgon. Påven inbjuder alla de trogna att se den helige Josefs liv som ett exempel och föredöme för värnandet av familjens alla värden och för Kyrkan som i sin universella mission lever i förening med Kristus och ser framåt på korset som kraften och visheten i trons liv. Kyrkan lever i en värld som lätt glömmer bort tacksamheten för Guds alla välsignelser och för Skapelsens goda gåvor. Påvens och Kyrkans förhoppning är alla dessa goda gåvor skall återupptäckas i världen och bidra till dess utveckling i fred och rättvisa.
Av dessa skäl vill Katolsk Horisont publicera ett avsnitt om faderskapet ur S:t Johannes Paulus II: s apostoliska uppmaning Redemptoris custos från 1989.
Om faderskapets tjänst
ur
JOHANNES PAULUS II
Återlösarens beskyddare (Redemptoris custos)
Apostolisk uppmaning om den helige Josef i Kristi och Kyrkans liv, och om hans person och mission.
Översättning till svenska från APOSTOLIC EXHORTATION REDEMPTORIS CUSTOS OF THE SUPREME PONTIFF JOHN PAUL II ON THE PERSON AND MISSION OF SAINT JOSEPH IN THE LIFE OF CHRIST AND OF THE CHURCH
Översättning Göran Fäldt
imprimatur den 14 november 2016 + Anders Arborelius ocd, biskop av Stockholm
Faderskapets tjänst
utdrag ur Redemptoris custos
9. Läsningen av evangelietexterna låter oss förstå att Josefs äktenskap med Maria är den juridiska grunden för hans faderskap. Det var för att försäkra Jesus ett faderligt beskydd som Gud valde Josef att vara Marias make. Vad det i sin tur betyder är att Josefs faderskap – ett förhållande som placerar honom så nära Kristus som möjligt, och som i likhet med varje utkorelse och yttersta mening är honom underställt (jfr Rom 8: 28‐29) – går genom äktenskapet med Maria, alltså genom familjen.
Medan evangelisterna å ena sidan bekräftar att Jesus föddes genom den Helige Andes kraft och att jungfruligheten bevarades orörd i äktenskapet (jfr Matt 1: 18‐25; Luk 1: 26‐38), hänvisar de tydligt till Josef som Marias man och till Maria som hans hustru (jfr Matt 1:16, 18‐20, 24; Luk 1:27; 2:5).
10 Och medan det är viktigt för Kyrkan att bekänna Jesu jungfrufödelse är det inte mindre viktigt att framhålla Marias äktenskap med Josef, eftersom Josefs faderskap juridiskt sett är beroende av det. Man kan alltså förstå varför släktleden är listade i förhållande till Josefs: ”Varför”, undrar Augustinus, ”skulle de inte stå i förhållande till Josef? Var han inte Marias man? … Skriften säger, med en ängels auktoritet, att han var hennes man. Var inte rädd, säger ängeln, att föra hem Maria som din hustru, ty barnet hon väntar är av den Helige Ande. Josef skulle ge barnet ett namn fast det inte var av hans säd. Hon skall föda en son, säger ängeln, och du skall ge honom namnet Jesus.
11 Eftersom Josef oroar sig över Marias havandeskap tillstår Skriften att Jesus inte är född av Josefs säd och får veta att barnet är av den Helige Ande. Den faderliga auktoriteten tas ändå inte ifrån honom från det ögonblick då han får ge honom ett namn. Till slut kallar till och med jungfrun Maria Josef far till Kristus, fast hon är väl medveten om att hon inte blivit mor som resultat av äktenskapligt samliv med Josef.”
12 Marias son är också Josefs i kraft av det band som förenar dem: ”I kraft av deras trogna äktenskap förtjänar de att kallas Kristi föräldrar, inte bara modern utan också fadern som var förälder på samma sätt som han var moderns make: i själ och hjärta men inte i köttet.”
13 I detta äktenskap saknades ingenting av det som fordras för äktenskap: ”Hos Kristi föräldrar förverkligades alla äktenskapets goda ting, avkomma, trohet, sakrament: avkomman var Herren Jesus själv; troheten, eftersom det inte fanns äktenskapsbrott; sakrament eftersom det inte fanns skilsmässa.”
14 Äktenskapets natur beskrivs alltid av både S:t Augustinus och S:t Thomas som “själarnas odelbara förening”, en ”hjärtanas förening”, med ett ”samtycke”.
15 Dessa givna delar återfinns i föredömlighet i Marias och Josefs äktenskap. På frälsningshistoriens höjdpunkt, när Gud uppenbarar sin kärlek till mänskligheten genom Ordets gåva, är det just äktenskapet mellan Maria och Josef
som bringar ”friheten” i ”bröllopsgåvan av sig själva” till fulländning när makarna ger varandra och uttrycker en sådan kärlek.
16 ”I detta stora åtagande som alltings förnyelse i Kristus är, blir äktenskapet, också det renat och förnyat, en ny sakramental verklighet i det nya Förbundet. Vi ser att ett gift par finns med i början av det Nya testamentet liksom i början av det Gamla. Men där Adam och Eva var källa till ett ont som släpptes löst över världen, bildar Josef och Maria den högsta portalen från vilken heligheten sprids över hela jorden. Frälsaren började sitt frälsningsverk genom denna jungfruliga och heliga förening i vilken hans allsmäktiga vilja att rena och helga familjen visar sig – som en kärlekens helgedom och som livets vagga.”
17 Hur mycket kan inte dagens familj lära sig av detta! ”Familjens väsen och roll är ytterst sett bestämd av kärleken. Familjen har alltså uppdraget att skydda, visa och förmedla kärlek, som ett levande återsken av en verklig delaktighet i Guds kärlek till människosläktet och i Herren Kristi kärlek till sin brud Kyrkan”.
18 Således måste varje kristen familj vara en bild av den Heliga Familjen, den ursprungliga ”Kyrkan i miniatyr (Ecclesia domestica)”.
19 ”Genom Guds hemlighetsfulla plan var det i den familjen som Guds Son tillbringade långa år av dolt liv. Den är därför urtypen och förebilden för alla kristna familjer.”
20 S:t Josef fick kallelsen av Gud att tjäna Jesu person och mission genom att utöva faderskapet. Det var just på det sättet han ” i tidens fullbordan samarbetade i frälsningens stora mysterium” och verkligen var ”frälsningens tjänare,” så som Kyrkan lär oss i sin liturgi.
21 Faderskapet uttrycks konkret ”i det att han gett sitt liv en tjänande prägel och gjorde det till ett offer för inkarnationens mysterium och för dess frälsande sändning; han använde den Heliga familjens legitima auktoritet för att göra sig själv till fullständig gåva och ge den sitt liv och arbete; han samarbetade genom att omvandla den mänskliga kallelsen att älska hemmet till den större uppoffringen av sig själv, en uppoffring av hjärtat och all egen förmåga till kärleken och för att tjäna Messias som växte upp i hans hus.”
22 I en påminnelse om att “vår återlösnings begynnelse” anförtrotts “Josefs trogna omvårdnad”, 23 uttalar liturgin att “Gud satte honom som överhuvud för familjen som en trogen och klok tjänare, så att han med faderlig omtanke kunde vaka över sin enfödde Son.”
24 Leo XIII underströk denna missions höga natur: ”Han sticker ut bland alla andra genom sin väl kända värdighet eftersom han genom gudomlig skickelse var beskyddaren och i människors ögon far till Guds Son. Guds Ord var följaktligen underkastat Josef; Guds Ord lydde honom och gav honom den ära och vördnad barn är skyldiga sina fäder.”
25 Eftersom det är otänkbart att en så upphöjd uppgift inte skulle motsvaras av de nödvändiga egenskaper som behövs för att utföra den, måste vi anta att Josef, “genom en särskild gåva från himlen”, har visat Jesus ”all den naturliga kärlek och all den medkännande omsorg en faders hjärta kan ge prov på.”
26 Utöver den fadersauktoritet Josef utövade i relation till Jesus har Gud också gett honom del i den medföljande kärlek som har sitt ursprung i Fadern, “efter vilken allt vad faderskap heter i himlen och på jorden har sitt namn” (jfr Ef 3:15). Evangelierna beskriver obestridligen Josefs ansvar för Jesus som far. Ty frälsningen – som kommer genom Jesu mänsklighet – blir verklighet i handlingar som hör till vardagslivet i linje med ett ”samnedstigande” som ingår i inkarnationens ekonomi. Författarna till evangelierna är noga med att visa att ingenting i Jesu liv överlämnades åt slumpen utan att allt skedde i enlighet med den plan Gud bestämt. Den ofta återkommande satsen ”Detta skedde för att det skulle uppfyllas… ”, med hänvisning till viss händelse i Gamla testamentet, tjänar till att understryka enheten och kontinuiteten i den plan som fullgörs i Kristus. Med inkarnationens händelse blir “löften” och “förespeglingar” i Gamla testamentet “verklighet”: platserna, människorna, händelserna och riterna korresponderar med varandra enligt noggranna gudomliga befallningar som meddelas av änglar och tas emot av varelser som är särskilt mottagliga för Guds röst. Maria är Herrens ödmjuka tjänarinna som förberetts till uppgiften som Guds Moder sedan begynnelsen. Josef är den som Gud valde att ”vaka över Herrens födelse,” den som har ansvaret uppmärksamt följa Guds Sons ”vigda” inträde i världen i enlighet med gudomliga förordnanden och mänskliga lagar. Hela Jesu så kallade ”privata” eller ”dolda” liv anförtros Josefs förmynderskap.
Utdrag till Högtiden S:t Josef, Jungfru Marias brudgum den 19 mars 2021 för Katolsk Horisont.
