Kardinal Robert Sarah är en sann andlig ledare

6
min read

Kardinal Robert Sarah är en sann andlig ledare

fre, 03/05/2021 - 09:32
0 comments

Kommentar: Även om kardinalen nu avslutat sina ojämförliga uppdrag inom kurian fortsätter han med sina insatser som profetisk andlig ledare.

Kardinal Robert Sarah i möte med påven Benedikt XVI den 11 mars 2011 i Vatikanen. (foto, Vatican Media).

 

Kardinal Robert Sarah är 75 år och som man kan se vid god hälsa med många goda år framför sig. När han nu drar sig tillbaka som prefekt för kongregationen för gudstjänstlivet och sakramentsförvaltningen avslutas en av de mest enastående serierna uppdrag som en prelat haft i Kyrkan.

Kardinal Sarah prästvigdes 1969 och är en frukt av den första generationen tidig missionsverksamhet i Afrika. Han minns med glädje hur de missionerande prästerna genom sitt exempel i hembyn väckte hans intresse för bönen och fick honom att uppskatta prästämbetet. Han blev en av de första infödda prästerna i Guinea där han föddes.  

Mordhot mot en ärkebiskop.

Kardinal Sarah utnämndes till ärkebiskop i Guineas huvudstad Conacry vid 34 års ålder efter bara 10 år som präst. Guinea genomlevde en politisk kris och det var inte helt klart vem som skulle kunna leda den lokala kyrkan effektivt mot Ahmed Sékou Tourés blodtörstiga regim.

Ärkebiskop Raymond-Marie Tchidimbo av Conacry hade satts i fängelse av Sékou Touré 1971 under en stor förtryckarkampanj som också innebar religiös förföljelse. Han satt i det ökända koncentrationslägret Camp Boiro i åtta år. Efter en överenskommelse med den Heliga Stolen 1979 släpptes ärkebiskopen Tchidimbo som gick i landsflykt till Rom och sedan avgick från sitt ämbete.

I den situationen var ärkestiftet Conacry inte det första man skulle vilja föredra. Den Heliga Stolen bestämde sig för den unge fader Sarah som inte hade några illusioner om det tänkbara martyriet som

skulle vänta honom. Ärkebiskopen Sarah var modig i sitt avståndstagande från den marxistiska diktaturen och ådrog sig snart fiendskap från Sékou Touré.

Sékou Touré fick plötsligt hjärtbesvär 1984 på resa till Saudiarabien och fördes snabbt till USA:s medicinska akutbehandling där han oväntat avled. På hans skrivbord i Conacry låg en lista på dem som förmodligen stod i tur att mördas vid hans återkomst. Ärkebiskop Sarah stod på listan.

Efter Sékou Tourés död fördjupades konflikten mellan Kyrkan, samhället och regimen. Efter mer än 20 år som ärkebiskop utnämndes Robert Sarah till tjänst i den romerska kurian och talade klarspråk: ”Jag vet att folket i Guinea uppskattar mig mycket och respekterar mig. Men jag lämnar Guinea med intrycket att jag är hatad av min regering därför att jag talar sanning.”  

Afrikanska furstar i Rom

När ärkebiskop Sarah kom till Rom 2001 kom han att stå i skuggan av mycket betydande västafrikanska prelater som också biskopsvigts i sina hemländer i tidig 30-årsålder. Den store kardinal Bernardin Gantin av Benin kom till Rom på initiativ av S:t Paulus VI på 1970-talet. I sitt sista konsistorium gjorde han honom tillsammans med Joseph Ratzinger till kardinal. Han utsågs till prefekt för biskopskongregationen 1984 av påven S:t Johannes Paulus II. Den mycket beundrade kardinal Gantin blev dekan för kardinalskollegiet 2002. Som helig man med något furstligt över sig kunde han, om Johannes Paulus avlidit 10 år tidigare, av många gärna setts som hans efterträdare. 2002 återvände kardinal Gantin till fäderneslandet Benin och det afrikanska ledarskapets mantel gick över till den okuvlige kardinalen Francis Arinze från Nigeria. Den med lång tjänstgöring betrodde chefen för Påvliga rådet för interreligiös dialog utsågs samma år till den plats kardinal Sarah senare skulle få, nämligen arbetet att leda gudstjänstskongregationen. Kardinal Arinze var ytterligare en frukt av Kyrkans tidiga missionsverksamhet i Afrika och en av de mest välsedda i Johannes Paulus II: kuria som också ofta besökte USA där han fick oräkneliga inbjudningar.

Sedan kardinal Arinze dragit sig tillbaka 2008 övergick manteln till Sarah som gjordes till kardinal av Benedikt XVI som också utsåg honom till chef för Påvliga rådet ”Cor Unum” som arbetar med påvestolens barmhärtighetsverk. Det antogs att kardinal Sarah lärt sig av sina västafrikanska bröder att rollen inte bara handlade om att administrera ett departement.

Som den egentlige talespersonen för Kyrkan i Afrika, som Paulus VI kallat ”Kristi nya hemland”, skulle kardinal Sarah i det globala samtalet införa missionserfarenheterna och evangelisationen i unga och växande kyrkor i kontrast till många trötta och resignerade ”gamla katolska länder” bromsade upp livet och energin i Kyrkan.

Kyrkans Triplex Munera – och kardinal Sarah

”Kyrkans djupaste natur uttrycks i hennes tredelade ansvar,” skrev Benedikt XVI i sin första encyklika, Deus Caritas Est). ”Förkunnelse av Guds Ord (kerygma-martyria), firandet av sakramenten (leitourgia), och utövandet av den barmhärtiga kärlekens tjänst (diakonia). Dessa tre förpliktelser är varandras förutsättningar och är oskiljbara.”

”Ansvar” eller ”förpliktelser” är översättning av det mycket mer innehållsrikt latinska munus (singularis) eller munera (pluralis). Ett munus är inte bara ett tjänande ämbete eller uppgift, utan en högtidlig förpliktelse, en mission, till och med en identitet. S:t Pauls VI började sin encyklika Humanae Vitae (Regleringen av födslarna) med att tala om den mycket allvarliga munus som föräldrarna har då de överför nytt mänskligt liv.

Kardinal Sarah har levt Kyrkans munera så som de definierats av Benedikt XVI på ett unikt sätt.

Det var genom S:t Johannes Paulus II som kardinal Sarah först kom till Rom 2001. Han hade då blivit sekreterare för Kongregationen för folkens evangelisering (Propaganda Fidei), som är Vatikanens departement för missionen ad gentes – förkunnelsen av Guds Ord –   kerygma-martyria. Han utnämndes sedan av Benedikt XVI till chef för påvliga rådet och barmhärtighetsorganet ”Cor Unum”. 

Av påven Franciskus utsågs han till slut 2014 till Den gudomliga tillbedjan med ansvaret för frågorna kring Kyrkans sakramentala liv, leitourgia. För kardinal Sarah var det något mycket mer än en utnämning. Det var Kyrkans triplex munera, den heliga ivern och det djupa bönelivet.

Profet och vägledare   

När kardinal Sarah gick i pension såg många honom som arvtagare till Benedikt XVI: s liturgireform. Det ligger något i det. Kärnan i Benedikts vision för en liturgisk reform var inte den extraordinära formen, eller den tridentinska mässan, som per definition alltid är extraordinär. Benedikt såg snarare vägen framåt i firandet ad orientem efter den ordinarie formen, eller Novus Ordo. Kardinal Sarah har gjort allt han kunnat för att skjuta fram den ordningen men med ringa framgång; projektet kommer att leva vidare och andra måste ta upp det. Kardinal Sarah var mer en Benedikts arvtagare när han blev profetisk röst och andlig vägledare i de tre intervjuböckerna med honom. I katolsk internationell bokutgivning var det sensationellt. Kardinal Ratzinger var pionjären 1984 med The Ratzinger Report. Nu ger varje kardinal ut intervjuböcker med en kaplan. Att kardinal Sarah skulle nå ut till den verkligt stora läsekretsen var anmärkningsvärt i ett så hopgyttrat boklandskap. Påven Franciskus kom ju också ut med ett dussin intervjuböcker och ändå hade ingen av dem samma framgång som The Ratzinger Report, Johannes Paulus II:s Paul’s Crossing the Threshold of Hope eller Kardinal Sarahs trilogi, God or NothingThe Power of Silence och The Day Is Now Far Spent. Böckerna är en blandning av profetiska varningar och genomgångar av kyrkliga miljöer. Framför allt söker böckerna återfinna Guds centrala närvaro i bönen, i förkunnelsen, i missionen, i liturgin och den sociala ordningen. I sina böcker nådde kardinal Sarah ut till en läsekrets långt utanför den romerska kurians gränser och blev en verklig andlig fader och vägledare.  

Hur ser framtiden ut?

Många präster som gått i pension säger att de ”kan bli präster igen” när de kommit bort från allt administrativt arbete som ju är riktiga bördor ibland. Det kanske stämmer än tydligare för kardinaler och biskopar. Vi kan nog vänta oss att kardinalen kommer att ägna mer tid åt bönen och leva mer avskilt i ensamhet. Han har ju alltid levt ett intensivt inre liv med till exempel tre dagar i ödemarken utan mat på tre dagar. I Guinea var han känd för ett sådant asketiskt liv.

Vi skulle också kunna vänta oss att han fortsätter rollen som andlig ledare. Det kommer många fler inbjudningar att hålla predikningar än det han kunnat hålla under tiden i Kurian som tjänsteman. Nu får han frihet att ta upp sådant igen. Utbredningen av internet har gjort det möjligt för den enskilde prelaten, eller till och med prästen som lever för sig att ha ett mycket större inflytande. Den digitala världen för också med sig en annat typ av modern fara, nämligen alla plötsligt uppblossande gräl. Kardinal Sarah lurade faran förra året när han antogs skriva under på ett uttalande om pandemin av ärkebiskop Carlo Maria Viganò; han tog snabbt avstånd från det. Kardinal Sarah får nu tillfälle att predika i en värld utan att polarisera polemiken. Den kan kanske hämta en hel del ur tystnadens kraft.

                                                                                                 Fader Raymond J. de Souza

Översättning till svenska för Katolsk Horisont, mars 2021, Göran Fäldt.

 

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
6/11/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021