Bloggar

Den typiska överlåtelsen av viljan, minnet och förnuftet till Gud är den mest realistiska vägen att förstå ”Guds vilja” – det som alla ofta frågar sig: ”Vad är Guds vilja för mig?” På överlåtelsens väg får vi ande och insikt. På vårt eget jags ensliga väg får vi känsla och upplevelse. Lilla Thérèse, som är en dotter till den stora Teresa, som vi firar den 15 oktober, upptäckte ”litenheten” som sättet att göra Guds vilja. Fader Koen de Meester förklarar det centrala med sökandet efter att göra Guds vilja när han påpekar att ”Guds nåd ofta kommer till oss genom rena tillfälligheter” (Med tomma händer, sidan 45).

Det har rests partipolitiska invändningar i Sverige mot den judiska omskärelsen av pojkar som utförs strax efter födelsen (brit mila) och som samtidigt är den för den judiska familjen viktiga och betydelsefulla dag då pojken får sitt hebreiska tilltalsnamn. Barnet upptas i Abrahams förbund med Gud.

Häromdagen var jag med om ett samtal mellan ett tiotal inbjudna på caféscenen på kulturhuset Spira där Mendelssohns oratorium Elias från 1846 ska uppföras i oktober av en stor ensemble bestående av Jönköpings Sinfonietta, Lunds akademiska kör och Berliner Capella. Samtalet började naturligtvis i Bibelns berättelser om profeten Elia. Det nämndes att israeliter under kung Achavs tid genom drottningen Isebels inflytande förleddes till att tillbe Baal och uppvakta prästerna i denna fruktbarhetsreligion som drottningen tillhörde.

Det är en fråga många ställer sig i dag. I oroliga tider vill människor ha svar på sina djupaste frågor och helst anvisningar till hur man ska förhålla sig till tidens utmaningar. Låt oss ta några aktuella exempel från vårt eget land: den maffialiknande kriminaliteten, klimatet och miljöfrågorna, konsumtionsfrågorna (vad kan vi äta med gott samvete?), barns och ungdomars känslomässiga problem med förtroendet med vuxenvärlden, fortsatt uteblivet skydd för det ofödda mänskliga livet, frågan om lagligt stöd klinisk förändring av genitala delar för unga pojkar och flickor, utan föräldrars tillåtelse.

När jag läser den verkligt djupgående kritiken mot de paradigmatiska idéerna i arbetsmaterialet till synoden Amazonas kan jag inte låta bli att göra en del jämförelser med vår svenske upplysningsdiktare Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) och hans kanske mest berömda dikt ”Den nya skapelsen”.