Kallelsen – var och ens bebådelse
Varför har Gud i varje människa skapat ett djupt inre rum där Han kan uppenbara sig för oss? Det måste vara ett rum av obeskrivlig skönhet, frid, ständig tillgänglighet och livslängtan, som vi är omedvetna om.
Vilken skönhet måste inte ha funnits hos kvinnan som Gud ville uppenbara sig för! Vilken inre stillhet, vilken beundrande blick på skapelsen, vilken röst som formar ord, vilken outsägligt ren och frisk kroppslig rörelse, som det unga rådjuret som böjer sig ner för att dricka ur bäcken!
När Gud kallade oss, var det inte i ett ögonblick av renaste existens i livet, en stund av häpnad över livets skönhet? När Gud kallade oss, var det inte som när kärleken väcktes inom oss första gången! När vi upptäckte oss?
Bebådelsen till Jungfru Maria! Guds vänlighet och mildhet, Guds egen hänförelse över sitt verk! All tid upphör att finnas, all rörelse hejdas, varje blick och varje ord som kommer ur jungfruns hela väsen är skapelsens tillbedjan av sin Skapare. ”Ske med mig, ske genom mig, ske för mig” – Din godhet och skönhet, o min Gud!
En annan kvinna, Marta, bjöd Honom hem till sig i byn där hon bodde med sin syster Maria och sin bror Lasaros. Han sade till Marta, ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne” (Lukas 10:41-42).
Det var Bebådelsen till den andra Maria. ”Hon satte sig vid hans fötter och lyssnade till hans ord” (Lukas 10:39).
Varje kallelse är bebådelse! Men varför har Gud skapat ett sådant rum i varje människas själ där Han kan uppenbara sig för människan? Gud låter oss bära en hemlighet inom oss själva som bara Gud känner. Här vet vi intet, här säger vi intet, här förstår vi intet! Vi får upptäcka oss själva vid Guds bebådelse av kärlekens skönhet som inte känner några gränser!
Vilken ankomst bebådar Gud för oss? Har vi redan sagt ja, eller dröjer vi med svaret? Djupt i vårt inre finns ett svar vi inte kan känna till förrän Gud kallar oss!
diakon Göran Fäldt
