Bön och förbön – helgonens exempel i tider av pest och för tidig död

Coronaviruset är inte det första virus som spritt sig med stor hastighet i världen. Digerdöden på 1300-talet drabbade hela städer och små byar i västvärlden utan andra botemedel än tron på Gud och hoppet om frälsningen. Människor i alla åldrar dog i ”the Black Death”.

Tuberkulos var en virussjukdom som slog till i hela världen på 1800-talet. En av de miljoner som dog i den svåra lungsjukdomen var S:ta Thérèse av Lisieux.

Spanska sjukan efter Första Världskriget drabbade främst barnen. Många dog utan att kunna få hjälp. Viruset spred sig i en influensaform A (H1N1) och liknar delvis Coronaepidemin. Sjukdomen kallas Spanska sjukan men uppstod först i USA, i staten Kansas.

Visionärerna vid Cova da Iria i Fatima den 13 oktober 1917, syskonen Jacinta och Francisco, och två andra av syskonen i familjen Marto, hörde till dem. Däremot dog ingen i Lucias familj dos Santos.

Francisco dog året efter uppenbarelsen i Fatima och efter solmiraklet. Jacinta dog i följderna 1920.

Året efter miraklet blev syskonen sjuka. I ännu en uppenbarelse har Maria sagt att hon snart skulle ta Francisco till himlen men att Jacinta fick välja om hon ville komma till himlen meddetsamma eller att vara kvar på jorden och lida för syndares omvändelse.

Francisco tog emot den första heliga kommunionen på sin dödsbädd och dog den 4 april 1919.

Jacinta valde utan att tveka att stanna kvar på jorden. I januari 1920 fick hon tuberkulos och fick ligga på sjukhus i två månader. Hon fick också en svår infektionssjukdom i bröstkorgen och på revbenen och sändes till ett sjukhus i Lissabon. Hon fick lida mycket efter en svår operation men hon uppoffrade allt för syndares omvändelse.

Under sjukdomstiden hade hon fler uppenbarelser av Jungfru Maria. I en av dem såg hon den helige Fadern i ett stort hus där han låg på knä vid ett litet bort med ansiktet i händerna under tårar. Utanför fanns mycket folk som skrek förolämpningar och kastade sten mot huset.

I februari 1920 kom prästen till Jacinta och hörde hennes bikt, så som hon önskat. Han lovade komma tillbaka med den heliga kommunionen men Jacinta visste att hon inte skulle leva så länge. Hon dog samma kväll ensam, precis som Maria sagt henne, bara några dagar före henne 11:e födelsedag.

De är känt att Maria uppmanade dem att offra sitt lidande för själarna i skärselden och för syndares omvändelse. Miljontals katoliker över hela världen fortsätter att be på samma uppmaning.

Många miljoner människor dog i Spanska sjukan och de försvagade ekonomierna i väst ledde till fattigdom och kaos och ett nytt världskrig. Men Marias budskap gav hopp och ny näring åt tron på Gud: ”Mitt obefläckade hjärta skall segra”.

På 1950-talet drabbade ett annat virus, polio, tusentals barn och sjukdomen kallades därför ’barnförlamning’. 1970-talet såg början av den obotliga virussjukdomen HIV/AIDS som spritt sig i hela världen med miljontals döda och smittade.

Alla dessa dödliga sjukdomar förändrar historien och folkens öden. Men de är inte uttryck för mänsklig avsiktlig ondska. Att de kunnat få så ofattbart stora konsekvenser genom snabb spridning har i hög grad berott på bristande kunskap om sjukdomar och på den allmänna hygienen i samhället. Vår tid har en helt annan medvetenhet om riskerna och prioriterar forskning om möjligheter till vaccinering. Vi har avloppssystem och kan tvätta våra underkläder. Så var det inte förr!   

Vår tid skiljer sig helt från andra epoker som inte hade något personligt skydd eller kunskap mot smittoriskerna. Vi måste förstå att uppskatta det. Det har inte kommit till av sig självt!

Ingen sjukdom är resultatet av ond vilja. Det kan däremot inte sägas om historiens värsta folkmord, inte minst de som skrivit in sig i historien under 1900-talet. De är planerade och genomförda av människor som har skuld till miljontals människors lidanden och till fördärvande av jordens gemensamma resurser. Om sådana människor inte ångrar sig och ber Gud om förlåtelse väntar dem de eviga straffen efter döden.

Coronaviruset är en allvarlig, ofta dödlig, influensaform som människor dock kan skydda sig mot i högre grad nu än förr. Många kommer att dö men inte i den omfattning vi känner från tidigare epidemier. Redan nu ser man tecken på mycket hög medvetenhet hos folk i allmänhet om riskerna, och på verkligt personligt ansvarstagande. Där vi inte kan göra något för andra, eller ställa upp praktiskt, kan vi be, be själva, be helgonen om förbön och lita på Gud. Bön och förbön, mental bön, riktiga intentioner är ett underskattat med reellt verktyg i alla krissituationer.

Ett helgon som gjorde underverk genom sin förbön är den helige Carlo Borromeo.

Han bekämpade den spanska inkvisitionen i Lombardiet där han verkade som präst och ärkebiskop i Milano. Under pesten 1576 reformerade han religiösa institutioner och upprättade flera sjukhus för de smittdrabbade. Han uppmanade alla präster och ordenssystrar att göra alla sina insatser ”av kärlek”. Han blev ett älskat helgon. Hans exempel och kärlek till de sjuka inspirerade över hundra år senare kejsaren Karl VI att bygga en kyrka helgad åt Carlo Borromeo när Österrike och Wien drabbats av en pest som kanske kan liknas vid Spanska sjukan och Coronaviruset.

Man hade bett om Carlo Borromeos förbön för staden Wien och här pesten var över ville man hedra hans minne som ärkebiskop i Milano och välgörare i Kyrkan. Man byggde den nu så beundrade ”Karlskirche” efter en stor arkitekttävlan.

Ur prefationen på helgonets festdag den 4 november (ur det Ambrosianska missalet, inofficiell översättning, Göran Fäldt; källa, Saints of the Roman Calendar, Enzo Lodi, 1992):

”Idag vill vi prisa Dig när vi får minnas vår helige biskop Carlo som förhärligade Dig genom sina framstående dygder. Du gav honom åt Kyrkan som en omtänksam herde som lyste i världens mörker och som brann av kärlek och varit en spegel för livet och rättvisan för oss. Han förde fram till Dig det folk Du anförtrott honom att vårda och som i tider av stora svårigheter kunde stödja sitt folk med hängiven kärlek.”

                                                                                                                           diakon Göran Fäldt