Bloggar

För icke katolskt orienterade journalister kan förmodligen den senaste ”stormen i vattenglaset Katolska kyrkan”, om avskedandet av två eminenta teologer i moralläran vid Johannes Paulus II:s påvliga institut för äktenskapet, familjen och livet (anknutet till Lateranuniversitetet i Rom och till Katolska universitetet i Amerika, Washington D.C.), se ut som en typisk debatt om ”påvens skägg”, det vill säga debatt för några få utan allmänt intresse.

Antikens religion och mytologi, särskilt den grekiska, har vissa gemensamma drag med dagens genusideologi och hbtq rörelsen. Greker och romare normaliserade samkönade relationer genom individernas upphöjande till gudomar och till kult av dessa gudar och gudinnor.

Vad är det som händer i Johannes Paulus II:s påvliga institut för äktenskapet och familjen i Rom i dessa dagar sommaren 2019? Guds barn, som räddats tillbaka till Paradiset genom att bli delar av Kristi kropp i dopets renande bad, lever som Adam och Eva före syndafallet. De bär inte längre en skuld till Gud för sin olydnads skull. De rör sig i en frihet bara Gud kan ge och de får njuta av alla paradisets ljuvliga frukter. Men de får inte låta sig förledas av djävulens lockelser: ”Ni kan äta av kunskapens träd utan att dö. Det Gud sagt er är inte riktigt sant. Han vill bara tvinga er att lyda Honom”.

I den tid som råder är det klokt att vakta på sin tunga: ”Den som vaktar sin tunga räddar livet, den lösmynte råkar i fördärvet”, säger Ordspråksboken (13:3). Det gäller inte minst vad vi tänker och säger i hbtq sammanhangen. Varför ska vi vara just ”världsbäst” i hbtqfrågorna och ligga ”i framkanten” för en ny inkluderande jämlikhetspolitik, kan man fråga sig, när regeringen utsett en yngre, lesbisk civilingenjör till jämställdhetsminister från nyåret 2019?

Kyrkan lär sina troende att de som föräldrar, med Kyrkans hjälp som moder och lärare, har det fulla ansvaret för sina barns moraliska uppfostran. Det betyder att katolska föräldrar inte kan överlåta sitt ansvar för barnens uppfostran till andra. De har också frivilligt åtagit sig detta ansvar som ett uppdrag vid barnens dop, och barnens gudföräldrar har också fått frågan om de är beredda att hjälpa föräldrarna i deras stora ansvar att fostra barnen enligt Kristi lära och vilja.

I Abby Johnsons vittnesbörd om sin historia i familjeplaneringskliniken Planned Parenthood i Texas, USA, kommer läsaren i kontakt med de intimaste relationerna och besluten kring familjeplanering och preventivmedelsanvändningen. I boken ”Unplanned” (skriven av författaren och journalisten Cindy Lambert, andra utökad upplagan, 2014) kommer hela den moraliska komplexiteten kring eventuella abortbeslut fram som aldrig syns i svensk debatt eller i böcker på svenska. I Sverige råder ett slags konsensustänkande att aborterna inte gärna diskuteras.