Har vi glömt Jungfru Marias tempelgång?

Har vi glömt Jungfru Marias tempelgång?

Vi firar nu Herrens frambärande i templet, i vanligt tal Kyndelsmässodagen, som egentligen är ett svårare begrepp efter som ”kyndel” syftar på det tända ljuset med en veke som kan slockna och behövas tändas om. Ljusen välsignas och bärs tända i procession in i kyrkorummet – templet. Det är ett tecken på att Herren själv kommer till sitt Tempel. 

Men traditionen har också en annan anknytning. Maria själv är det ljus som skall bära och föda det Sanna ljuset, Kristus, världens Ljus och ende Frälsare.

Tempelgången målad av Tizian (1488-1576)
Tempelgången målad av Tizian (1488-1576)

 

Enligt en tradition som länge hållits levande både i den katolska kyrkan och i ortodoxa kyrkor blev jungfru Maria  ”konsekrerad” till Gud som barn genom sina åldrade föräldrar Joachim och Anna. Hon fördes till templet och var i dess närhet fram till trolovningen med Josef. Dagen då hon av föräldrarna fördes till templet i Jerusalem kallas Jungfru Maria tempelgång, som alltså inte får förvecklas med Marias kyrkogångsdag, den som Kyrkan i dag kallar Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet.

Vi gläder oss att återigen efter julfirandet få meditera över hela Inkarnationens mysterium. Marias och Josefs roller är här helt avgörande för att vi i trons ljus ska kunna förstå Guds människoblivande. Dominikannunnan Marie av Treenigheten (1903-1980) skriver in en av sina anteckningsböcker att hela meningen med Inkarnationens mysterium är mysteriet Fadern. Jesus som Guds Son i mänsklig natur och gestalt uppenbarar Fadern för oss,  som nu hör till Sonen i tron och handlingarna (Cerf, Patrimoines, 2016).

 Jesus vill föra oss till Sin Fader och i Sonen blir vi också Faderns älskade söner och döttrar. Men hemligheten kräver Marias absoluta jungfrulighet och äktenskapet med Josef kräver samma heliga jungfrulighet. De lever ett sant äktenskap, ett sakramentalt förbund, och det är ett jungfruligt förbund i Gud, annorlunda än alla andra troendes förbund i Gud för fruktsamhetens skull.

När vi firar Herrens frambärande kan vi alltså ansluta till den gamla traditionen att också fira Jungfru Marias tempelgång. Den är viktig på det sättet att man bättre förstår Marias utvaldhet och unika personlighet som givits henne av Skaparen redan från början av hennes liv. Också hennes föräldrars höga ålder – enligt traditionen – pekar på den särskilda utvaldheten, den som också var levande i Johannes Döparens fall. Sara och Abraham, Joachim och Anna, Elisabeth och Sakarias, var i sådan ålder att barn inte längre var att vänta – om det inte var för ett Guds ingripande.

Om Jungfru Marias tempelgång säger en författare som studerat de äldre kyrkofäderna att Marias unika ställning som skapad människa utan arvsynden framhävdes genom hennes vigning som jungfru till Gud i en överlåtelseakt i templet. Den föregår det vi nu firar som Herrens frambärande i templet:

 ”Den förste författaren som gett oss en förklaring varför Kristus föddes av en jungfru som levde i äktenskap var Origenes. Han var redan på 200-talet en föregångare i forskningen kring den Heliga Skrift. Vad han trodde var detta: ’Om inte det yttre tecknet på jungfrudom skulle avslöja synd, och om jungfruns havandeskap var synbart, måste Kristus födas av en jungfru, som inte bara levde i äktenskap i lagens mening, utan redan anförtrotts åt en make, även om denne make inte kände henne.”    

”Flera fäder kunde i äktenskapet urskilja Guds omtanke som skyddade Maria både som jungfru och moder. Med S:t Ambrosius’ ord, ’Herren föredrog att några skulle betvivla Hans eget ursprung snarare än Hans moders heder. Han kände till Jungfruns blygsamhet och anspråkslöshet lika väl som han kände till vilket osäkert rykte den jungfruliga hedern hade.’ Att S:t Josef skulle vara mer än en den Saliga Jungfruns och hennes heders beskyddare, insåg han. Han tjänade i allra högsta grad som ett oklanderligt vittne för sanningen i att hon fått föda som jungfru.” (sidorna 62-63, ”The Man Nearest to Christ” av F.J. Filas, s.j., 1944).

                                                                                                                                   diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.