Den som behåller sin tro men förlorar sin religion – är han eller hon fortfarande katolik?

Den som behåller sin tro men förlorar sin religion – är han eller hon fortfarande katolik?

Det liknar diskussionen om tron utan gärningarna som vi känner igen från den lutherska läran. Låt oss anta att vår broder eller syster verkligen älskar påsknattens firande av Kristi uppståndelse och förnyar sina doplöften. Vår broder bekänner tron. Men om vår broder inte tycker att den katolska religionens regler och moraliska normer är lika viktiga som glädjen att få bekänna tron, och redan här och nu delta i det himmelska livets jubel inför Gud, har man verkligen tron i sin helhet och sin ursprunglighet? Har man inte då förlorat något väsentligt av sitt medlemskap i Kristi kyrka?  Har man inte tappat bort trons insikt om själens odödlighet? Tror man egentligen att själen är skapad för evigheten och finns som en avbild av Gud?

Kan alla bli saliga på sin egen tro?

Känner inte många av våra bröder och systrar sig redan ”hemma” i den lutherska andligheten och är nöjda med tanken att det som är avgörande för frälsningen är tron, tron som andlig erfarenhet och hjärtats känsla? Tycker man kanske till och med att det är en slags befrielse att inte behöva tänka på skärselden efter döden, eller helvetet, eller nödvändigheten att, innan döden kommer, kunna motta Kyrkans sakrament? Hur många katoliker som invandrat har redan bestämt sig för att på dödsbädden inte be prästen komma för den sista bikten och smörjelsen med helig olja. Familjen kanske tycker det är bättre att prästen kommer efter döden och välsignar kroppen med de sörjande omkring sig?

Tycker man då inte redan att var och en – faktiskt – bli salig på sin tro. Har man inte bestämt sig för en tro som säger att alla kommer till himlen? Är det inte den personliga bibeltolkningen man då gjort till sin egen religion?

Tron är alltid en förening med Kristus

Har man inte då i själva verket, med förlusten av den katolska religionen, också förlorat den katolska tron? För tron är alltid en förening med Kristus i Hans kyrka och samvetet måste formas av det som Hans Kyrka lär och bekänner!

Drottning Josefina av Sverige (1807-1876)
Drottning Josefina av Sverige (1807-1876)
Katolsk maka, mor och drottning i ett protestantiskt kungahus och land. En trogen kvinna som förenade katolsk andlighet och moral i en för henne främmande kultur och miljö.

 

I flera av de viktiga böckerna i Gamla testamentet, Hesekiel, Jesaja, Jeremia, Esra, Nehemja och Daniel ser vi vad som hände det troende judiska folket som ofrivilligt vandrade som fångar till Babylon. När Babylon fallit samman stannade hälften av judarna kvar i sitt nya samhälle och den andra hälften återvände och byggde upp ett nytt tempel i Jerusalem. Vilka hade då förlorat tron genom förlusten av religionen i den babyloniska fångenskapen?

I vilket sammanhang har Jesus sagt att ”vi skall hålla buden”?

        Den katolska tron har två varandra stödjande sidor eller andliga aspekter. Hjärtats icke reflekterande tro och anslutningen till den gudomliga lagen som Gud lagt i samma hjärta. Jesus säger ju till den rike unge mannen som frågar honom om hur han ska vinna evigt liv och får svaret att ”han skall hålla buden.” När han sedan säger att han hållit buden sedan han var barn, men samtidigt söker ett djupare svar av Jesus, får han ett annat svar, nämligen att ”avstå från denna världens materiella tillgångar genom att ge dem till de fattiga”. Då vänder han sig bort och går tillbaka till samma liv han levt tidigare. I det fallet ingår inte buden och den frivilliga fattigdomen i en enhet.

Problemet i dag är av liknande art. Att leva rätt och rättfärdigt enligt den katolska religionens regler och moraliska normer anses inte vara av samma värde som den andliga vägen i den mer direkta kontakten med Gud, den Helige Ande. Den logiska slutsatsen är att den som lever andligt samtidigt uppfyller den moraliska lagen. Men det är en allvarlig felaktig slutsats som den enskilde inte har kompetens att avgöra. Bara   Kyrkan kan förklara lagens krav för medlemmarna i Guds folk, den kristna Kyrkan.

Den inre enheten mellan andlighet och moral

Det betyder att synder bara begås när man svalnar i sin tro och inte ger uttryck för kärleken. Kärleken som andlig erfarenhet är i denna fråga ett beteendemönster i emotionella och kroppsliga former och uttryck. Samtidigt säger Kyrkan att varje katolik måste ansluta sig till moralen i sin livsstil och erkänna Kyrkans rätt och skyldighet att lära ut moralen till sina medlemmar. ”Håll buden”, säger Jesus. Ja, de bud han talar om är Faderns bud, Skaparens bud, bud som vill garantera människans inre enhet av ande och kropp, av känsla och av förstånd, av spiritualitet och moraliskt medveten livsföring. Hela äktenskapets sakramentslära är otänkbar utan medvetenheten om de bindande normerna som finns inlagda i människans hjärta. Spiritualiteten och den moraliska livsföringen kan alltså inte skiljas åt i den katolska identiteten. De bildar en oupplöslig enhet som är grunden för människans frälsning. Den utgör grunden för hela den troende gemenskapen.

Judarna fördrivs från Jerusalem
Judarna fördrivs från Jerusalem

 

Det är alltså missvisande och bedrägligt att avvisa den katolska moralläran om man vill låta ersätta den med troslivet som kan upplyfta hjärtat emotionellt och andligt. Det ena får inte utesluta det andra. Det leder till en trons subjektivism där alla i praktiken är sina egna kyrkolärare och teologer. Det leder till moralisk relativism. Våra protestantiska vänner kan sitta och lyssna fascinerade på oss när vi talar om den katolska kyrkan och tron men ändå till slut sammanfatta sina intryck i ett erkännsamt ”det var så intressant och så fint att höra att vi kan ha olika synpunkter på vad som är kyrka och vad som är tro”. Det leder till den kända lutherska bekännelsen: tron allena frälser – lagen har ingen betydelse. Tron och nåden har trängt tillbaka moralen i bakgrunden och talet om Kyrkans läroämbete som har bindande auktoritet tycks dem strida mot deras frihet. Resultatet för deras del är att de inte har ”problem” med vare sig preventivmedel, IVF, aborter, homosexualitet i relationer, samkönade äktenskap eller omgifte av skilda.  Tron i sig överbryggar alla dessa moraliska frågor.

”Att vara trygg i sin tro är viktigare och räcker”.

Inställningen har redan spritt sig till katolska teologer som vill befria de troende från bindande normer. Vanliga människor behöver inte bry sig om moralen. Lite mer avancerade människor får gärna ägna sig åt de moraliska normerna men det går inte att kräva av enklare människor att de skall efterlevas. Att vara trygg i sin tro är viktigare och räcker.

Det är falsk lära och den eller de som lär ut den skall ”kallas små i himmelriket”. Ingen kristen kan komma ifrån att Bibeln, och Jesus själv i sin undervisning, har gett Kyrkan makt och myndighet, kompetens och uppdrag att undervisa, inte bara i det andliga livets karisma, utan i naturlagens olika krav och Kyrkans förklaringar av vad som är gudomlig lag.  

Överdrifter

Varje kristen måste alltså fördjupa sitt trosmedvetande så att enheten mellan det andliga livet och moralläran behålls och praktiseras. Prövningar och frestelser är till för att övervinnas och leda till en allt mognare jämvikt. Överdrifter är inte tecken på harmonin mellan spiritualiteten och den dagliga kristna moralen. Inte heller ständigt upprepad kritik riktad mot Kyrkan, eller uppgivenhet i förhållande till hennes positioner, vittnar om trons mognad.

Att anta en irrlära är inte en religiös frihet

Ingen kan försvara sig eller ursäkta sig med hänvisning till religionsfriheten. Katekesen säger om detta: ”Rätten till religionsfrihet är varken en moralisk tillåtelse att anta en irrlära eller en tro att irrläran är någon rätt, utan människans rätt som person till medborgerlig frihet, det vill säga att inom rimliga gränser vara fri från att utsättas för yttre tvång i religiösa angelägenheter från den politiska maktens sida. Denna naturliga rätt måste erkännas i samhällets rättsordning så att den utgör en medborgerlig rättighet” (2108; Deklarationen om religionsfriheten, Dignitatis humanae, n:r 2, Andra Vatikankonciliet).

 

Rekommenderade författare på området andlighet och morallära, samvete och religionsfrihet: kardinalerna Prosper Grech och Angelo Scola (finns på engelska).

                                                                                                                     diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.