Nunc dimittis i vår tid av vård och vetenskap

Anbefallning av livet i Guds händer är så viktig för Guds söner och döttrar att den avslutar varje dag med bön vid nattens inbrott. I Kompletoriet ber Kyrkan: ”Symeon tog honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel’”.

I dödens ögonblick ska vi antingen se Kristus eller Satan, säger ärkebiskopen Fulton Sheen (1895-1979). ”Vi kommer alla att ställas ansikte mot ansikte med det ena eller det andra av två ansikten i slutet av vår resa i livet… Och ett av dem, antingen Kristi barmhärtiga anlete eller Satans eländiga ansikte, säger då, ’Min, min.’ Måtte vi höra Kristus till!” (Ur en bok av Jason Evert, 2019).

Hur är det då i vår teknologiska och teknokratiska tid som anser sig ha rätt att sätta in livsuppehållande apparater också för dem som är döende och väntar att lämna livet och se Gud? Katekesen säger om den kristna synen på döden: ”För dem som tror på dig blir livet inte utsläckt, blott förvandlat: när denna vår jordiska boning bryts ned, är en evig boning beredd åt oss i himlen” (1012; Missale Romanum, Prefation 1 för avlidna).

När vår tid närmar sig vill vi se Gud. Vi är som Symeon i templet och tackar Gud för vad Han gett oss i livet och ber Honom att ta oss till sig i himlen. Varför skulle vi vilja uppskjuta detta möte med Gud?

Ja, om vi har en tid kvar på jorden för att göra Guds vilja, då kan vi tacksamt ta emot en livsuppehållande vård i läkares händer för att det kan rädda oss att leva vidare eller ge mer tid att rädda en annans liv som drabbats av sjukdom eller olycka.

 Transplantationskirurgin har gjort stora framsteg med forskningens och teknikens hjälp.

Men i vår tid finns andra intressen för att vi lever vidare utöver den tid som Gud bestämt för oss. Vården kan vilja ”skörda våra organ” för att använda dem i andras sjuka kroppar. Det betyder en vårdinstitutionernas vaksamhet över de sista ögonblicken i livet när våra organ inte stelnat i döden utan kan användas och transplanteras. Finns det då någon i vår teknologiska tid som vill uppskjuta vår ”naturliga död”?

Visst kan en frivillig organdonation vara en god gärning, antingen när vi är i livet och kan avstå ett organ utan att ta skada själva eller dö av det, eller när döden verkligen inträtt och Gud tagit själen till sig. Men om det går för fort? Om andras behov kommer före vår rätt till en värdig död?

Den kroppsliga döden får aldrig bli materiell resurs för andra. Om så skulle kunna ske med lagens godkännande kan vi inte längre vara säkra på att få anbefalla vårt liv i Guds händer när han kallar oss till sig.

Vi vill ha våra närmaste omkring oss när tiden kommer och vi vill ha prästen hos oss som hjälp att få dö i Guds nåd.

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk” (Lukas 2:29-30). Vilken underbarare anbefallning kan en kristen människa tänka sig?

                                                                                                       diakon Göran Fäldt