Bloggar

När det är ett levande faktum att en minderårig flicka blir ofrivilligt gravid genom våldtäkt är det ohederligt att utnyttja   tragedin och göra fallet till en politisk aktion för legal abort. Medierna fylls nu i dessa dagar av rapporter från USA där en våldtagen 10 årig flicka blivit gravid och lämnat sin hemstat Ohio för att göra abort i grannstaten Indiana som i vissa fall tillåter abort av fostret.

Det finns en avgörande skillnad mellan kyrkofäderna och kyrkolärarna under 2000 års tid och vår tids etiska laglärda i synen på hur barn kommer till och hur ett havandeskap fullföljs eller inte kan, eller bör, fullföljas.

Det finns de som nu protesterar högljutt mot minskade abortmöjligheter. Man vill förhindra framtida angrepp på en existerande abortlag. Men att säga att det är en fråga om makten över sin egen kropp är en skenmanöver. Det finns nämligen ingen som ifrågasätter en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp. Det finns inte något juridiskt eller lagligt problem med rätten till och över sin egen kropp.

Som trogna katoliker hävdar vi konsekvent att det sexuella livet hör hemma uteslutande i äktenskapet och att barnen är en rikedom som gör föräldralivet meningsfullt och lyckligt även om motgångar och sjukdomar drabbar oss. Vi lever efter normen att livet ska komma till på naturligt sätt och att familjeplaneringen med antal barn är makarnas egen sak i trohet mot den etiska lagen i äktenskapet.

Vad reaktionerna på den amerikanska högsta domstolens beslut att avskaffa den federala aborträtten visar är att det aldrig funnits, och inte kan finnas, fullt allmänt stöd för den gravida kvinnans domsrätt över sitt barn. Det förefaller klart och tydligt att motståndet mot aborterna hela tiden varit större än vad president Biden och talmannen Pelosi och andra aktivister velat hävda. Att ett stort antal delstater förväntas genomföra ändringar i sina abortlagar är tecken på att medborgarna levt under den federala abortlagen från 1973 under tyst protest

”Glädjen att älska” – påve Franciskus’ apostoliska uppmaning Amoris Laetitia (AL, 2016) efter de två synoderna 2014 och 2015 om familjerna – låter sig inte arkiveras som ”färdigbehandlat”, eftersom det i högsta grad är ett levande dokument. Frågan är vad som kommer att sägas över predikstolarna och hur den mottas i den tuffa verkligheten.

Jesus lär ju i det nattliga samtalet med Nikodemos (Joh 3:3-5) att ingen kan se Gud utan att ha blivit döpt i Ande och vatten. Ordagrant säger Han: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike”. I den slutliga utsändningen av apostlarna innan Jesus lämnar dem, säger Han: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er” (Matt 28:19-20).

Äktenskapsbalken 1987 är inte längre en socialt väl fungerande lag eftersom skilsmässa i vår liberala form upphäver lagen om livslång trohet och likställigheten med samkönade relationer (2009) naturlagens betydelse.

Med ”Kyrkans lära” menar vi som katoliker inte bara trosbekännelsen utan allt som följer av läran om Guds människoblivande i Jesus Kristus. Att bara omfamna ”läran” som ett existensiellt ställningstagande är i grunden en emotionell-konfessionell bekännelse utan konsekvenser i alla etiska och sociala frågor.

Därför måste de till slut ha rätt och måste rättfärdiga alla misstag även de skadliga. I sin socialt mest genomförda form, enpartistaten, motarbetas allt som förhindrar eller fördröjer allas och allts integrering i det universella broderskapet, den universella jämlikheten och den universella friheten.