I den sista tiden finns ingen äkta kärlek kvar

När man säger att man älskar någonting särskilt mycket bygger man upp relationer med andra som älskar samma saker och man ingår i en form av gemenskap. Att älska tidiga mornar vid sjön eller skogen mitt på dagen eller promenaderna i rosarierna eller målningar av van Gogh handlar visserligen om en varm och positiv känsla, men det är inte kärlek. Kärlekens natur är omvandlande. Människan genomgår en inre förvandling. Det är också hennes gudomliga kallelse.  

Vad är kärlekens natur?

Kärlek kan bara upplevas i relation till en annan mänsklig person som besvarar kärleken. Att många slutar tro på Gud beror på att de inte längre uppfattar Gud som en person som finns till för dem och som vill stå i en levande relation med människan. Gud har för nutidsmänniskan blivit ”något” i stället för ”Någon”. I det gudsvigda livet är denne ”Någon” allt och kallelsens djupaste mening.

Sekulariseringen och ateismen är en logisk utveckling när Gud har blivit ett föremål för människan, kanske i form av Bibeln, kanske kyrkorummet, kanske teologin eller diakonin. Man måste erkänna att ateismen börjar i religionen och att det är i religionen Gud först glöms bort.

Tro utan omvändelse – tidens klara tecken?

Många biskopar i den katolska kyrkan ser samma tecken: gemenskap önskas men utan omvändelse. Omvändelse är absolut nödvändig för att börja förstå vad kärlek är.  Kanske välfärdssamhället eller folkhemmet är vad man säger sig ”älska” men det är egentligen bara en stark åsikt om något. Gud är inte något och den kristna religionen är inte ett ”något” utan värde som är gott för alla tider.

I den verklighet som gör sig alltmer påtaglig genom familjernas tillbakagång som samhällsgrund, genom den samkönade erotiken och könsbytesrättigheterna, har den moderna människan blivit en identitetssökande människa som inte är övertygad om den kristna tron på kärleken och ansvaret mellan man och kvinna.

Målsättningen att bilda familj med egna barn och att fostra dem som sina barn bärs inte längre upp av klok planering och framförhållning. De som ändå har en sådan grundtanke känner sig ganska ensamma i sin uppfattning. Tiden talar ett annat språk. Man imiterar det.

De nya samlevnadsformerna

 Man kommer mer och mer att acceptera nya samlevnadsformer och i dem inte se relationerna som fasta och stabila livet igenom utan som relativa och föränderliga. Otrohet kan finnas med som utvecklande i relationen och barn som kärlekens frukt behöver inte vara ett livsengagemang.  Lagstiftningen kan tillåta barn att juridiskt ha fler än två föräldrar och barn måste inte ha ett ansvar för åldrande föräldrar.  Många tror att de har full frihet och att nåden finns i allt de gör och tänker.

Det som går förlorat är kärlekens egen natur, den som har sitt ursprung i Gud som är kärlek. ”Till man och kvinna skapade Gud människan”, för varandra och för Gud. Utan denna tvåfaldiga enhet, går människan under. I denna enhet mellan två olika, finns livet och livet är människans mening. När man och kvinna avlägsnar sig från varandra förlorar de sin identitet och kärleken som begrepp upplöses.

Inkarnationens stora budskap till människan

Guds människoblivande genom jungfru Maria i Jesus Kristus av Nasaret är det uppenbarade beviset för att Gud är personlig i sin kärlek och att han förväntar sig en personlig relation i kärlek från varje människa.

Å ena sidan har Kyrkan gjort det klarare för de trogna att äktenskapet som sakrament inte bara är inriktat på barn utan också på makarnas förening i sann och obrottslig trohet. Det har alltid varit så mellan man och hustru i äktenskapet men Kyrkan har i sin undervisning betonat Skapelseberättelsen och framhållit fruktsamheten som norm, ”ni skall vara ett kött och ni skall föröka er”. Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Kyrkan i världen av idag (Gaudium et Spes, 50:3), säger i denna fråga: ”Äktenskapet är dock inte endast instiftat för fortplantningen. Det är dess egenskap att vara ett oupplösligt förbund mellan personer, likaväl för barnens bästa, som kräver att också makarnas ömsesidiga kärlek får komma till uttryck på ett tillbörligt sätt och så göra framsteg och utvecklas till full mogenhet”.

Den första kallelsen till människan

Intet av detta kan förklaras förlegat eller inaktuellt som Guds lag men relationen mellan döpta män och kvinnor i äktenskapet kan också heliggöras genom den sanna kärleken ur vilken nytt mänskligt liv kan komma till stånd, om inte naturliga orsaker omöjliggör att barn kommer till. Kyrkans lära om äktenskapet har fördjupats.

Å andra sidan tycks Kyrkan inte förstå hur den ska utforma sin undervisning och sin pastorala omsorg för de giftas dubbla erfarenhet av kärlekens natur och inneboende villkor. Den är både förenande och livsalstrande i barn. Hur kan detta budskap förmedlas trovärdigt som en rikedom och ett stort värde? Vi måste se till de heliga giftas exempel och låta oss inspireras och stärkas i tron på Gud. Vi får inte heller glömma de frivilligt celibatäras liv i helighet. Robert Schumann var en av dem, nu saligförklarad.

Den sexuella revolutionen

Den sexuella revolutionen – som började med artificiella preventivmedel och till slut det aborterande hormonpreparatet för kvinnan, p-pillret – har skilt den sexuella akten från den barnalstrande och därmed förändrat den rätta synen på kärlek och äktenskap.

Homosexualitet, och i dess följd vågen av pornografi och sexhandel, är också vad den sexuella revolutionen åstadkommit. Till slut blir också den tragiska revolutionen politiskt utformad med sexualkontroll och med aborträtt. 

Homosexuella gärningar, som per definition är infertila, är lika felaktiga som äktenskapliga gärningar med preventivmedel. Det nya sättet att leva sin sexualitet tränger in överallt och gör skandal och det levs av präster som är vigda till tjänst i apostlarnas efterföljd. Missbruket av sexualitetens gåva är lika stor i båda fallen och synd mot naturlagen vars källa är Gud.

Vad ska vi som Kyrka – eller kyrkosamfund – göra och säga när människorna överger tron på Gud och glömmer Gud i sitt sökanande efter identitet – vem är jag, vad är jag, vart är jag på väg?

Det är tydligt att Gud glöms bort när man inte inser behovet av omvändelse och bot för synder. Alla måste på nytt ”komma ihåg Gud” i allt mänskligt handlande. Kom ihåg, människa, att du skall dö en gång!

Vad är en civilisation?

I ett samhälle som bygger på samlivet mellan en man och en kvinna i trohet mot varandra och i öppenhet för barn kommer det alltid att finnas kreativa och innovativa andliga krafter som skapar en civilisation. Utan denna form av fruktbärande och ansvarstagande samliv mellan en man och en kvinna får vi en annan typ av samhälle, ett egocentriskt samhälle där alla mänskliga relationer regleras i olika former av kontrakt som ersätter den sakramentala gemenskapen med Gud i hela livet. Alla sexuella relationer blir likvärdiga i samhällets ögon och behöver bara regleras för ägandefrågorna och arvsfrågorna.

Fram till vår tid vittnar kulturen om utvecklingen mellan man och kvinna i ett av Gud välsignat förbund. Det genuint mänskliga framträder i alla dramer, dikter, musikformer och operor med alla mänskliga talanger men också svagheter och misslyckanden. Men allt detta som västerländsk kultur frambringat kommer från samspelet mellan mannen och kvinnan. Allt mänskligt kommer till uttryck hos dem, allt från den finaste kärleken till svartsjuka, hat, hämnd och död. Identitetsökandet som människa är däremot det nya och typiska för den ensamma människan, utan sin man eller sin hustru.

Det mänskliga skapandets vittnesbörd

Tänk bara på sådana odödliga verk som Shakespeares ”Hamlet” (1602), Ibsens ”Ett dockhem” (1879), Leon Tolstoys ”Anna Karenina” (1877), Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”, (1891) eller Mozarts ”Figaros bröllop” (1786)! I alla dessa verk handlar det om människan som man och kvinna och deras förhållande till varandra. Men en ny äktenskapssyn och samlevnadsform skulle radikalt förändra sederna och lagen efter Första världskriget, som Svante Nordin påpekar i ”Tanke och Dröm – Svensk idéhistoria från 1900” (Timbro 2021).

Den moderna tiden infaller när mannen och kvinnan är ensamma och samverkar med någon av samma kön, som till exempel i Samuel Beckets ”I väntan på Godot” (1953) eller Albert Camus’ ”Främlingen” (1942). Det är den tid vi nu ser framför oss, i samhället och i litteraturen, de ensammas och identitetssökande människornas tid, där sexualitet är principiellt skild från barn och familj. Den tänjer så på de biologiska gränserna att in vitrobefruktningen blivit en beställningsmarknad med höga insatser och kostnader. I den utvecklingen är könsbyte inte ologiskt och avsiktlig barnlöshet normala företeelser. Husdjuren blir vanligare.

Hade Solzhenitsyn rätt?

Vad som då till slut blir samhällets styrande krafter är olika former av social diktatur. Det blir lagstiftarna som planerar befolkningen. Det finns en stor och överhängande risk för nya former av totalitära stater och totalitär övervakning av människorna som inte längre behöver sin frihet för att bilda familj och skapa sina egna förhållanden. Ingen vill tro att ett totalitärt samhälle ska kunna drabba dem, varnade Aleksander Solzhenitsyn, den store ryske författaren som öppnade västs ögon för Gulag och straffkolonierna i Sibirien. Han visste hur fel det var och vilket misstag det är att inte protestera medan det finns tid och samvetets frihet.

I väst och i öst ser vi samma utveckling. Preventivmedlen och aborterna har förändrat hela samhället i grunden. Det kommer därför inte att längre finnas en kultur som den vi ännu kan glädja oss över och ta del av. Neanderthalarna dog ut, och homo sapiens kommer att dö ut också den, som art.

Vi som Kyrka, som med ansvar inför Gud skall vittna om och förverkliga Jesus Kristi uppdrag, måste inse vilka många vägskäl samhällena står inför, eller är mitt uppe i. Äktenskapen och familjerna som samhällets viktigaste byggstenar är hotade av en omdefinition av vad familj är.

Mod, tålamod och förmåga till offer

Den gudomliga planen får vi förstå som uppenbarad i Skriften och i den apostoliska traditionen. Ansluter vi oss reservationslöst måste vi också höra till martyrernas stora skara om Gud kallar oss. Hur bemöter vi då samtidens utmaningar? Vi måste vara beredda att betala ett pris vi inte vet något om i detalj.

Kära kristna medbröder och medsystrar, det är nu vår tid att stå upp för Kristus i den tyvärr sorgligt splittrade gemenskapen i Hans kyrka och inte frukta martyriet. Vi måste vara Herrens salt och Herrens ljus i världen som går mot sin undergång, nära eller avlägsen. Denna värld kommer att gå under i sitt mänskliga habitat av just de skäl jag pekat på och varnat för eftersom de står i motsats till ett bestående och inte delat samhälle: preventivmedlen, aborterna och samkönade relationer som likvärdiga äktenskapet mellan man och kvinna. Tecknet på slutstadiet är att kärleken inte finns längre.

Om inte förr så blir vi enade under förföljelserna som väntar oss. Men Kristus är den rättvise domaren som skall komma åter och uppväcka oss alla i våra kroppar och själar.

Må vi då alla återse varandra på Kristi sida på Uppståndelsens dag.

                                                                                                          diakon Göran Fäldt