Vad alla katolskt gifta och biktfäder bör tänka extra på

När man talar om äktenskapsproblemet måste man börja med Adams och Evas förlorade oskuld. Våra urföräldrar straffades: ”Stor ska jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå och han skall råda över dig.” Till mannen sade han: ”Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever…” (1 Mos 3: 16-17). Trots straffen och trots arvsynden blir Eva havande genom sin man och föder Kain, ”med Herrens hjälp”, säger hon. Det betyder att Gud fullföljer sin skapelseplan med människan. Allt förändras genom det nya förbundet i Jesus Kristus, Guds Son. Skapelseplanen fortsätter men äktenskapet får Guds kärleks stöd och blir därför oupplösligt. Det beskriver en helgelsens väg med oundvikliga problem att övervinna. 

Vad ska samtalen handla om?

Det är bra om man som katoliker kan tala lite mer om äktenskapet och betydelsen för familjen, kyrkan, kulturen och samhället. Det kan ju tyckas självklart. Att i så fall bara utgå från katolskt gifta är inte att framhäva oss katoliker utan en fråga om respekt och öppenhet för vad andra värderar.

Det finns dock en avgörande skillnad: vi katoliker vill, så långt vi vet och kan, följa Kyrkans lära om äktenskapet. Vi kommer att se hur viktig denna intention är för vårt medlemskap i Herrens kyrka. För det fulla medlemskapet i Kyrkan ansluter sig de troende till allt Kyrkan lär och förklarar, säger påven S:t Johannes Paulus II.

Låt oss då inte glömma Kristi ord: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt; utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15: 5), säger Jesus Kristus vår ende sanne lärare och mästare. Det är han som uppdrar åt apostlarna att undervisa alla folk och den katolska kyrkan är den kyrka som är grundad på apostlarna och som har påven som Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare. Därför lyssnar alla som är verkliga katoliker till Kyrkan.

Det måste vi göra också när det gäller etiken inom äktenskapet. Den katolik som gifter sig med någon av annan tro, eller utan tro, måste föra ingående samtal med sin blivande man eller hustru, och med sig själv: kan vi vara enade i frågan om etiken även om vi tillhör olika kyrkor?

Katolska kyrkans läroämbete är unikt. Inget annat samfund har ett ämbete som kan uttala sig i trosfrågorna och moralfrågorna i varje tid med stöd av den Heliga Skrift och den apostoliska traditionen. Det gör inte att problemen försvinner men det ger en ledning för samvetet.

Problemet

Man kan vara överens om mycket med andra kristna – att äktenskapet är instiftat av Gud som med sin nåd styrker makarna. Det är i den kristna människosynen som bristen på enhet visar sig.

Äktenskapet har ett problem som är lika långt som äktenskapet i sig självt och som ofta hamnar ”utanför radarn”: den katolska läran om fruktbarheten och äktenskapets oupplöslighet. Det problemet har en helt annan innebörd för oss som katoliker än vad vi förstår hos de evangeliskt kristna som följer den Augsburgska trosbekännelsen. De har förkastat konciliets i Trient lära om äktenskapet som sakrament. Det är smärtsamt att behöva konstatera att vi inte har full enhet med dem. Vi kan och bör alltid be om större enhet.

I det moderna samhället och den sekulariserade folkhälsan i Sverige kommer de gifta katolska paren förr eller senare uppleva problem i sina äktenskap. Frågan är hur man löser ”problemet”. Gör man det i okunnighet med preventivmedlen eller missförstår man naturlig familjeplanering? Separation är en möjlighet i vissa fall men skilsmässa är inte en lösning på ”problemet.”

Den felaktiga ”lösningen”

Saken blir inte bättre om man är okunnig i vad Kyrkan faktiskt lär. Om präster är okunniga skjuter de frågan ifrån sig och hänvisar till ”samvetet”, det vill säga det subjektiva beslutet att leva fruktsamt eller inte, men utan att hänvisa till uttalanden från koncilier eller påveämbetet.

 Leslie Woodcock Tentler säger i boken ”Catholics and Contraception – An American History” ” (Cornell UP, 2008) att det finns ett tydligt samband mellan prästers och biskopars kritik mot påven Paulus VI: s encyklika om reglerandet av barnens födelse (Humanae Vitae, 1968) och de katolska giftas accepterande av preventivmetoderna och i synnerhet p-pillret. I hela den katolska världen ser man samma mönster: protester mot läran, prästers felaktiga pastorala råd att själva bestämma samvetets prioritet över normen om den sexuella betydelsen av den äktenskapliga akten (Se Humanae vitae § 12, Katekesen 2366 - 2372). Statistiskt sett har en mycket stor del av de katolska gifta kvinnorna regelbundet börjat använda det icke tillåtna p-pillret. Hur det blivit så bör man reflektera över och sätta sig in i.

Gör inte äktenskapet till någonting det inte skall vara!

Det är ett omfattande missbruk av äktenskapets sakrament som har sin förklaring i att p-pillret är ett annorlunda preventivmedel som inte syns i själva akten och inte ses som ett medvetet beslut om barn som är aktens syfte. Akten förefaller i alla aspekter vara naturlig, men dess mening är kringskuren och upplevs som fri från ansvar för nytt mänskligt liv. Präster som försöker vägleda och menar att paren inte behöver ta upp problem med sexualiteten i bikt, undanhåller i själva verket paren den nåd att leva enligt den gudomliga lagen som den har rätt att förvänta sig av Kyrkans präster. Att inskränka biktens innehåll är i själva verket liktydigt med att ”vägra den absolution” som behövs. Det är därför biskoparna måste se till att deras präster är tillräckligt väl utbildade i moralteologin och att de tar sin prästerliga plikt att höra bikt på allvar.

P-piller och andra preventivmedel  

Hustrun i äktenskapet tar p-pillret med samma inställning som man tar vaccin mot polio eller andra, möjliga sjukdomar, skriver Michael Pakaluk (se Äktenskapet som problem och hur man kan lösa det | Katolsk Horisont (katolsk-horisont.net). Den gifta mannen håller då bara reda på att hustrun tar pillret regelbundet. Mannen är helt opåverkad av de effekter kvinnan erfar av hormonernas inverkan på hjärnans fysiologi. Kvinnan får alltid betala ett pris, fysiskt och mentalt, för sin makt över den sexuella aktens naturliga följd. Mannen betalar inget pris alls!

Den speciella olikheten mellan de två könen är alltså inte bara positivt komplementerande, utan i realiteten del av äktenskapets problem. Det kan leda till stor olycka, särskilt om kärlekens natur tar skada av en syn på sexualiteten som ett okontrollerbart naturligt behov. Även inom det katolska äktenskapet kan det ofrånkomliga problemet leda till svåra besvikelser och nedvärderingar som är helt ovärdiga den kristna levnadsgemenskapen. Parets andliga mognad blir avgörande för deras framtid.

Historien är överfull av makar som levt ett dubbelliv med en annan. Allt detta bekräftar att det finns ett verkligt äktenskapsproblem – också i de bästa familjer! Det är för att om möjligt råda bot på detta svåra problem som Kyrkan föreslår lösningar. Vi återkommer till försöken till lösningar längre fram.

Detta sluttande moralteologiska plan som börjar i förkastande av katolsk lära om fruktsamheten i äktenskapet når till slut sin logiska slutpunkt i vissa biskopskonferensers krav på den Heliga Stolen att avskaffa alla normer inom sexualläran och – som hos andra evangeliska samfund – låta paren bestämma själva. (Se, Tysklands synodala väg är en tråkig väg | Katolsk Horisont (katolsk-horisont.net). Det beklagliga i kraven på förändring av Kyrkans lära är att kraven, om de skulle tillgodoses av påven, inte heller kommer att lösa äktenskapets problem.

Med full frihet från kyrkans läroämbete och dess uttalanden i vissa viktiga frågor kommer man i stället att förlora något som bara läroämbetet kan förmedla, den etiska sanningen.

Försöken till reform av läran

Ett ofta använt argument för att ge de katolska gifta paren lugn i sina samveten som måste formas av Kyrkans obrutna undervisning är att hävda att sexualmoralen enligt läroämbetet inte skulle vara förklarat som ofelbar autentisk undervisning och därför kunna förstås som rekommendationer att följa efter eget gottfinnande. Det finns emellertid ingen grund för ett sådant argument, som John Finnis nyligen påpekat i ett föredrag för teologer och jurister (Se Till Påvliga akademien för livet: Kyrkans ofelbara undervisning mot preventivmedlen och preventivmetoderna är ’säkerligen sann’ | Katolsk Horisont (katolsk-horisont.net).  Finnis försvarar den katolska ståndpunkten att uttalanden av läroämbetet hör till bindande katolsk doktrin.

Problemets verkliga lösning

Om vi nu vill hävda att den katolska kyrkan har lösningen till det kristna äktenskapets problem måste vi först nämna två viktiga förutsättningar. Den ena är att lösningen bygger på sanningen. Sanningen kan bara vara en och alltid gällande och ha sitt ursprung i Gud. Den andra är att de som söker lösningen på äktenskapets problem är tillräckligt motiverade att lyssna på kyrkans lösning och villiga att efterleva den moraliska ledningen de för med sig.

Kyrkan kan bara uttrycka sig i ord. De måste vara med sanningen överensstämmande även om de inte är det fulla uttrycket för sanningen. Här kan uppstå en diskussion om kärnan i uttalandena och om kompetensen att bedöma sanningen.

Öppenheten för liv eller blockeringen av nytt liv.

Kyrkan lär alltså att varje äktenskaplig akt skall vara öppen för nytt mänskligt liv. Om akten är en del av Skaparens plan för människan måste den vara en helig akt. Den kan bara vara helig om den är det högsta uttrycket för kärlek. Om akten inte är helig från endera partens sida, eller bådas, är akten en kränkning av den enes eller bådas värdighet som skapade varelser. Den är inte en akt av kärlekens natur. Preventivmedlen kränker naturrätten som är Guds ordning för skapelsen. Mannen eller hustrun, eller båda, kränker ordningen eftersom de utnyttjar varandra av erotiska skäl, med den tydliga intentionen som utesluter nytt liv. Därför är sådana handlingar ämne för bikt. Budet är älska Gud och din nästa som dig själv.

Eros som caritas i det äktenskapliga samlivet.

S:t Johannes Paulus II har studerat och reflekterat över äktenskapets problem som ärkebiskop i Krakow. Hans bok Kärlek och Ansvar (polska, 1962) är nyckel till förståelse av äktenskapets sakrament med sitt dubbla av Gud givna uppdrag, fortplantningen och makarnas förening i sann kärlek. Michael Pakaluk skriver om påvens insats: ”Och i den krisen och påfrestningarna har Krakows ärkebiskop utarbetat sina föreläsningar om kärleken i Kärlek och ansvar (svenska,1979). Målet för honom var, har han sagt, att visa på vilket sätt eros finner sin plats i kärleken som caritas för att lösa äktenskapsproblemet, definierat som spänningen mellan romanserna och äktenskapen”.

Här är vi kanske den etiska lösningen på spåren. Om ”romanserna” är för livet och äktenskapen ”begränsar” livet genom det fulla föräldraansvaret räddas aktens helighet om den ändå till sin avsikt är caritas, barmhärtig kärlek och inriktad på medmänniskan i äktenskapet, på mannen eller hustrun. Vi återkommer till denna förklaring när vi läser uttalanden av S:t Augustinus.

Det akten ger upphov till är början till en ny mänsklig varelse. Utan Gud kan den inte komma till. Livet måste förstås som heligt eftersom det kommer från Gud och barnet som är bärare av liv är ett heligt barn, även om det ännu inte döpt i Fadern, Sonen och den Helige Ande. Barnet är från början en avbild av Gud och har i sin tillkommelse en själ som är öppen för det eviga livet hos Gud.

Äktenskapets tvåfaldiga mening.

Kärleken mellan mannen och kvinnan och mellan mannen och kvinnan och Gud är sakramentet. Kyrkan har under Andra Vatikankonciliet tydligt uttalat (Gaudium et spes, 50:3) att äktenskapets mening är tvåfaldig, livets fortplantning (1 Mosebok 1:28) och föreningen i kärlek mellan mannen och hustrun.

Äktenskapets problem är att mannen och hustrun inte alltid kan vara beredda att uttrycka sin kärlek i den för båda heliga akten. Hustrun kan i första hand ha flera andliga och kroppsliga skäl att vilja undvika ett havandeskap medan mannen i första hand kan ha andra skäl som hänger ihop med de ekonomiska möjligheterna att främja sin familj tillsammans med hustrun. Båda kan ha gemensamma skäl av annan karaktär att vilja undvika nytt föräldraskap. Skälen måste vara ”välgrundade” (Humanae vitae, 16) understryker påven, för att makarna med gott samvete ska kunna utnyttja de naturliga cyklerna och den infertila perioden i månaden.  De får inte heller välja ett ”mindre ont” för att vinna något framtida ”större gott”, lär påvarna. ”Den mänskliga aktiviteten kan inte bedömas moraliskt god enbart därför att den tjänar som medel att uppnå den ena eller den andra av målsättningarna, eller bara därför att subjektets avsikt är god”, säger Johannes Paulus II i Sanningens strålglans (Veritatis Splendor, 72).

I makarnas sökande efter lösningen på äktenskapets problem måste man försöka definiera kärlekens natur mer noggrant. Dietrich von Hildebrand (1889 - 1977) säger om kärlekens natur i sitt filosofiskt-teologiska verk med samma namn (The Nature of Love, på engelska 1971) som först kom ut i Tyskland (”Till kyskhetens försvar”, 1927, och ”Äktenskapet,” 1929, ej översatta till svenska) att den ”har sin källa i det inneboende övernaturliga fundamentet i bandet med Kristus och kärleken till Kristus” (The Nature of Love, sid 139). von Hildebrand var på 1920-talet egentligen en pionjär för den äktenskapssyn som vi ser som offentlig lära i Gaudium et Spes, 50:3. Påven Benedikt XVI anser att hans namn hör till de nydanande och vägledande för Kyrkan under 1900-talet. Paulus har naturligtvis redan sagt samma sak i brevet till Efesierna, när han talar om att mannen och kvinnan skall lämna sina föräldrar och bli ett i Kristus: ”Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan”.

Romansen och äktenskapet – eros och caritas.

Vi kan alltså förstå äktenskapets problem på det sättet att spänningen mellan romansen och äktenskapet, som Johannes Paulus II talar om och löser genom att se caritas i eros, bara kan förbli i sakramentet och bära frukt i kärlek och liv, om den äktenskapliga kärleken står i kontakt med Kristi övernaturliga kärlek. Gud är kärleken, den är också lösningen på äktenskapets inneboende problem.

S:t Augustinus har felaktigt anklagats för att se den sexuella attraktionen och föreningen som synd. Det skulle i sin tur ha gjort Kyrkan till principiellt sexualfientlig och därför främja jungfruligheten och celibatet. I själva verket behandlar Augustinus äktenskapets problem just inom det område som intresserar oss mest efter den stora auktoritetskrisen i Kyrkan efter S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae (1968), som nu allt fler förstår var profetisk.

Det är frågan om den rätta avsikten med den äktenskapliga akten och dess motsats, missbruket av äktenskapets sakrament. Om ett egentligen kärlekslöst sexuellt samliv mellan döpta katoliker kan konstateras, ser vi också en förklaring till att så många slutar tro på Kristus som Guds enfödde Son och vår Frälsare och glider bort från Kyrkan. Det inre sakramentala livet krymper ihop så mycket att kriser i relationen man-hustru leder till fullständigt sammanbrott med katastrofala följder för makarna först, men allra mest för barnen. Augustinus har i själva verket en pastoral syn på makarnas problem som har sin kraft i Guds barmhärtiga kärlek.

Den ”känsliga ” frågan.

Eftersom Augustinus tar upp den ”känsliga frågan” om sexuella handlingar inom äktenskapet, kan det vara av värde att se samma fråga ur en senare tids perspektiv. Som vi kunnat konstatera löser Augustinus problemet med ”rent själviska och lustfulla sexuella handlingar inom äktenskapet” genom att se den andra partens samtycke på grund av plikten i äktenskapet som ett uttryck för troheten och genom en kärleksfull förståelse av den andra partens mänskliga svaghet (genom syndens inverkan på förmågan till självbehärskning).

Han säger bland annat: ”Låt dessa vigselvälsignelser bli föremål för vår kärlek, nämligen avkomma, trohet, det oupplösliga bandet… Låt dessa vigselns välsignelser lovprisas i äktenskapet av honom som önskar upphöja bröllopets instiftande”, skriver Augustinus. För honom är varje väsentlig egenskap i det äktenskapliga förbundet något gott som ger äktenskapet värdighet och pekar på det inneboende sambandet med den mänskliga naturens längtan som därför kan förhärligas i denna godhet, nämligen ”avkomman, den kyska troheten och det oupplösliga bandet” (De pecc. orig., c. 37, 42 (PL44, 406).

Familjen och äktenskapet i framtiden.

Vi kan alltså med stort förtroende att tala sanning säga att Kyrkan, genom sina heliga förkunnare, kan ge oss lösningen på äktenskapets många problem som inte ska förnekas men som behöver bearbetas med hjälp av Guds nåd. Kyrkan utrycker sig med ord men Anden fyller dem med liv. Familjerna är därför Kyrkans liv och framtid. Äktenskapen mellan man och kvinna är tecken på Guds närvaro bland den moderna tidens människor.  

                                                                                                                             diakon Göran Fäldt