Böneveckan för kristen enhet

Böneveckan för kristen enhet

I de tider som nu är blir det så viktigt att visa sammanhållning och manifestera samhällets alla goda tillgångar. Den kristna böneveckan för enheten kan vara ett sådant sätt att komma varandra närmare och känna grannskapets välsignelser.

Alla har något att bidra med, vänlighet, uppmärksamhet, beredvillighet och omtanke. För att bön om de kristnas enhet i tron ska leda till ett verksamt vittnesbörd i det sekulariserade svensk samhället, måste man inse att trons enhet beror på många olika saker som kräver förståelse,  omvändelse och botgöring för alla försummelser och all religiös likgiltighet.

Vi måste se sanningen i ögat: vi har inte enhet i tron och moralen. Vi säger olika saker i viktiga grundläggande frågor som rör livets värdighet och den synliga kyrkliga enheten. Vi ska ändå alltid vara tacksamma för att vi har samvetsfrihet, men vi måste också använda oss av den. Den kräver något av oss som vi inte alltid är beredda på. I diktaturer berövas människor just samvetsfriheten!

Först måste vi fråga oss vad som formar vårt kristna samvete. Vi upptäcker då att vi är kallade att forma vårt samvete efter både den eviga lagen och tron på Jesus Kristus som konung, präst och profet. Vårt liv är att låta Kristus som lagens fullhet forma oss och hjälpa oss att bära frukt i lydnaden och gärningarna. När vi faller i allvarlig synd vet vi att vi måste omvända oss eller gå evigt förlorade i helvetet som är den eviga skilsmässan från Gud vår Skapare och Frälsare.

I förhållande till den Sanningen är vi som katoliker inte skeptiska, utan troende, även om tron är svag. Det är tron som förenar oss i Kristi kyrka, hans kropp. Gud drar oss till sig genom tron. Det är inte säkert att vi ”brinner”, men det kan hända och förändras, fastän det inte är nödvändigt för frälsningen. Det är tron och det är Kristi efterföljelse som är frälsningens väg. Tycker vi att lagen är hård, vet vi att den ändå är lag, Guds lag, och alltså god. Även med svag tro kan vi erkänna lagen.

Dietrich Bonhoeffer, som var luthersk präst och en av de mest betydande teologerna under 1900-talets första hälft är, enligt min mening, en kristen som förstår hur komplicerad och svår den ekumeniska rörelser är. Vi som formats av Andra Vatikankonciliets lära om ekumenikens betydelse för att återupprätta enheten mellan de döpta, kan verkligen instämma i hans upplevelser och förståelse av enhetens vägar.

Som student i Berlin var han djupt engagerad i den nya ekumeniska rörelsen, särskilt i en grupp som kallades Världsalliansen för främjandet av internationell vänskap genom kyrkorna. Från katolskt håll var man försiktig och återhållsam i kontakterna med framför allt protestanterna, med undantag av förgrundsgestalter som den franske dominikanen Yves Congar.

Men Bonhoeffer hade ändå haft intressanta kontakter med katolska kyrkans egen ekumeniska rörelse Una Sancta, när han var i Rom 1924. Här talade man hoppfullt om ”broderskap i Kristus över alla barriärer” mellan tyska protestanter och katoliker.

Bonhoeffer uppskattade arbetet och inställningen men hade vissa reservationer. Han saknade ”den teologiska klarheten”. Det hindrade honom inte att umgås med katoliker i benediktinorden men han konverterade aldrig.

Han var samtidigt djupt förbunden med en annan betydande luthersk präst, Martin Niemöller som grundade den evangeliska bekännelsekyrkan som var mycket klar i sin kritik av nazismen och dess antisemitism. Båda två dömdes av Hitlers regim och Bonhoeffer avrättades i koncentrationsläger i april 1944, strax för det nazistiska sammanbrottet.

Som katolik har jag lärt mig mycket av Bonhoeffer som etiker och teolog genom ett mindre översättningsarbete om sanningen och lögnen. Under den ekumeniska böneveckan för enheten ber jag ofta om hans förbön att komma vidare genom det han saknade i sin ungdoms ekumenik, nämligen ”den teologiska klarheten”. Den kräver mycket av alla.

I svensk kristenhet idag – som så tydligt vill vandra spiritualitetens väg – saknas just ”klarheten” i läran och moralen. Man säger att den finns, men man förklarar den inte.

Så länge den inte finns, är enheten avlägsen. Det får dock inte hindra oss som katoliker att framhålla andra goda värden för vänskap och ömsesidighet.

Vi lever i en på många sätt svår tid även om vi inte är indragna i krig. Då måste vi ändå göra vad vi kan och bidra till sammanhållning och vänskap med alla. Kommer krig utsätts vi för helt andra prövningar än dem vi är vana vid.

Låt oss be, för oss själva, och för vägen till enhet. Låt oss be med samma allvar som man ber i Ukraina, att ”våra fiender inte ska kunna säga att Gud har övergivit oss för våra många underlåtelsesynders skull” (Ukrainska eparkin i Toronto och östra Kanada, blogg National Catholic Register, 24 februari 2022).

                                                                                                              diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.