Freudianska moralteologer och andra
Sigmund Freud (1856-1939) ansåg att människan i hela sin tillvaro var föremål för en maktkamp mellan den erotiska kärleken – Eros – och dragningen till döden – Thanatos. I sin bok från 1930 Das Unbehagen in der Kultur beskrev han denna kamp på ett sätt som många kände igen genom egna erfarenheter. Många kom förmodligen till samma slutsats som Freud att varken filosofin eller religionen hade någon bestående tröst att erbjuda nutidsmänniskan med sina existensiella problem.
Om nu människan inte hade någonstans att gå för att bekämpa sin livsångest och befrias från sin skuld genom den kristna tron och genom sakramenten, särskilt försoningens sakrament, kunde hon, enligt det nya psykoanalytiska synsättet, bortse från sitt moraliska ansvar inför Gud genom samvetet och helt söka lindring för sina problem genom olika former av psykoanalytisk terapi. Skiljer man kroppen från anden och prioriterar den blir människan cellmedveten men inte själsmedveten. Om moralteologerna prioriterar en form av kristen humanism blir de freudianer, inte katoliker. Dietrich von Hildebrand skriver om Sigmund Freuds betydelse: ”Han har studerat och beskrivit den sexuella driftens mekanismer som läkare, men har inte förstått själva kärlekens väsen” (The Encyclical Humanae Vitae – A Sign of Contradiction, Hildebrand Press, Ohio, USA, 2018).
Psykoanalysen från Freuds tid är ofrånkomlig som bakgrund till den moderna psykologin. Talar vi idag om människans mentala problem möter vi en rik flora av resultatinriktade behandlingsmetoder som analyserar bakgrundsfaktorer och försöker få de sökande att delta i någon form av program. Humanvetenskaperna kan då bidra positivt till samtalen.
Att sådana modeller finns och tillmäts betydelse visar sig i omstruktureringen av Johannes Paulus II: s påvliga akademi för äktenskap och familj, stiftad 1982, som ombildats under påve Franciskus 2016 till Påvliga Johannes Paulus II:s teologiska institut för äktenskapet och familjevetenskaperna, som med ledamöter som inte i alla avseenden har katolska ståndpunkter ska ha ett bredare underlag för sina diskussioner om samtidsproblemen inom särskilt familjelivet.
Inom Kyrkan tog sig denna kulturens kris olika uttryck av vilka det allvarligaste var att uppfatta det katolska läroämbetets uttalanden som rekommendationer och inte som delar av tron som är förpliktande under synd. Det därefter allvarligaste reformtänkandet var spiritualitetens företräde framför bindande kyrkliga normer.
Teologerna inom den andliga rörelsen menade att ett fundamentalt val av Kristus som modell inneslöt de moraliska förpliktelserna som moralläran på vissa områden ger konkreta uttryck. Man kunde kanske jämföra med den protestantiska tanken att frälsningen berodde på ”tron allena” och att ingen konkret lag fanns att uppfylla. Exempel på detta förhållningssätt är omgiftet av frånskilda och rättfärdigande av aborterna under vissa förutsättningar. Tron allena, eller det andliga livets intensitet, uppfyller i sig alla krav som normer kan ställa på de troendes beslut och val, enligt många av vår tids andliga ledare. Sådana budskap ställer krav, ibland på gränsen till det sekteristiska som är en blindgång.
Om den katolska moralteologin menar att frågor som rör sexualiteten är kroppsliga frågor och inte andliga moraliska frågor, då har de i praktiken gjort sällskap med den protestantiska tanken och ”frigjort sig från det kyrkliga förmynderskapet”.
Dominikanen Servais Pinckaers formulerar det så: ”Andra moralteologer har i en mer teoretisk reflexion, särskilt i de germanska länderna, velat främja en moralens autonomi i förhållande till Uppenbarelsen och grundat sig på den ursprungligen av Kant framlagda motsatsen mellan autonomi och teonomi.
Efter konciliet tycktes tiden ha kommit att främja den rationella moralens autonomi i bedömningen av konkreta problem och så befria sig från det teologiska och ecklesiala förmynderskapet för att åstadkomma ett bättre samarbete med de andra vetenskaperna.” (Pinckaers, Sources de la morale chrétienne, sid 112).
Vi kan i dagens motsägelsefulla diskussioner känna igen kritiken mot utnämningar av ledande personer med liberala eller andra åsikter till Påvliga akademin för livet (PAL) och invändningarna mot programmet för den tyska synodala vandringen som av många biskopar och kardinaler förklarats strida mot den katolska läran, tydligast i frågorna om kvinnlig prästvigning, samkönade äktenskap, sexualmoralen och homosexualiteten. En av de tyska biskoparna som gått längst i sina reformkrav är biskopen av Hildesheim, Heiner Wilmer. Även om påve Franciskus inte velat acceptera den tyska biskopskonferensens krav på reform och uttalat sig tydligt om alla lokalkyrkornas ansvar för helheten i den katolska kyrkan, så oroar sig många över att han ändå tycks överväga att utnämna just biskop Wilner till prefekt för Dikasteriet för trosläran vars nuvarande prefekt kardinal Luis Ladaria avgått i december 2022.
Den nyligen avlidne kardinal George Pell var en av flera som allvarligt kritiserat den tyska biskopskonferensens reformkrav. Han sammanfattade sina påpekanden i en skrift Demos memorandum under våren 2022 och sände den till bröderna i kardinalskollegiet.
En professor som nyligen påmint om striden kring S:t Paulus VI: s Humanae Vitae encyklika om sexualmoralen och barnbegränsningsmetoderna är John Finnis som undervisat om naturlagen bland annat i Oxford. På en konferens nyligen har han uttryckligen försvarat autenticiteten i encyklikan som ofelbar lära och därmed tillbakavisat de moralteologiska skälen för ett nytt ”paradigmskifte” som den tyska biskopskonferensen med stor intensitet vill främja. Hela den nu pågående krisen i Kyrkan kan alltså ses som en fortsättning på många teologers opposition under tiden strax före konciliet och efter konciliet. Denna farliga kris förnyar de gamla ansträngningarna att ”frigöra det rationella samvetet från det teologiska och kyrkliga förmynderskapet”.
Det ligger kanske ett visst intresse i att ställa sig frågan om inte just Sigmund Freuds grundtankar om Eros och Thanatos som enda område för moralen ligger bakom de reformkrävande biskoparnas resonemang i den pågående synodala vandringen i den tyska biskopskonferensen. Freuds bok, Das Unbehagen in der Kultur, hör till 1900-talets klassiker. Den är fascinerande väl skriven, men den är i grunden en pessimistisk bok om människan. En av århundradets stora tänkare, som inte ville förstå religionens betydelse.
En annan bakomliggande influens kan förmodligen föras på tal i sammanhanget, nämligen Friedrich Nietzsche (1844 - 1900) som uttryckligen förkastade varje tanke på det mänskliga samvetet vars funktion är att skilja mellan goda och onda handlingar och som är ingjutet i människans medvetande från hennes första tid om skapad varelse. Nietzsche hör till de stora filosoferna, som tyvärr lockade bort många från Kyrkan genom sin kristendomskritik.
Det kan inte råda något tvivel om att både Nietzsche och Freud haft stort inflytande på den moderna tiden, och det gäller säkerligen också teologerna och inte minst moralteologerna. Också de har formats av sin tid och dess idéer.
I stort kan man observera att den splittring i kyrkan och den kris på troslivets praktiska sidor som kännetecknar våra dagar i någon mån döljs genom prioriteringen av de andliga övningarna och de olika formerna av modernt kommunitetsliv. Det andliga livet är en lycka och ett levande vatten dit vi dras ”som hjorten som längtar till bäckens vatten”, men meningen med vårt liv ligger också i vår natur som är bestämd av Skaparen. Kyrkans läroämbete hjälper oss att förstå hur vi ska fungera på alla de områden där den Heliga Skrift inte ger någon upplysning och där andlig ”tekniker” i själva verket förhindrar Guds nåd att genomlysa den unika, för evigheten bestämda, själen.
Man skulle kunna sammanfatta så att vad man från reformsträvande håll haft som mål har varit samvetets frigörelse från norm och doktrin, en väg som vandrats från William av Ockham (1287-1347) till förra århundradets stora nytänkande, men oppositionella, teologer som till exempel Hans Küng och Joseph Fuchs. De visar genom sin kritik att en kamp hela tiden pågår i Kyrkan. Sanningen har sin egen kraft och den kan inte besegras. Helvetets krafter skall inte överväldiga Kyrkan, säger Kristus som är Kyrkans sanna Huvud.
Läroämbetet arbetar inte med moralen som ett system av plikter utan som en kunnig Moder som visar vad Gud nedlagt i vår natur. Det skall vara en källa till evig glädje.
diakon Göran Fäldt
