Mammorna har inte så stor betydelse som de skulle kunna ha

De unga paren anpassar sig till familjestödet, tiden efter före och efter förlossningen, barnbidraget, delad föräldraledighet och förskola. Ulla Waldenström menar att stödformerna i sig har orsakat krisen i barnafödandet (”Vänta med barn?”, Karolinska Institutet, 2008), som ett eko till Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” (1934). Hennes bok, ”Mår barnen bra i förskolan?” (Kiup, 2014) hävdar att förskolan är mer för föräldrarnas skull än för barnen. Det är viktigt att känna till att Myrdal inte avsåg begränsning av befolkningen utan tvärtom att underskottet i befolkningen på grund av krig och fattigdom i världen behövde ett ”folkhem” som bar upp bördorna för familjerna och kvinnorna.

Kvinnliga förgrundsgestalter.

Som de flesta kvinnliga förgrundsgestalter under mellankrigstiden var det fredsfrågorna och senare varningarna för kärnvapen som engagerade Alva Myrdal. Hon kunde antagligen inte förutse att just förskolemodellen och jämlikhetspolitiken som skapade den kris i barnafödandet som Ulla Waldenström senare skulle peka på. Liksom de flest europeiska länger ligger Sverige under det så kallade reproduktionstalet, 2,1 barn per fertil kvinna. Under detta tal, minska befolkningen. Vi kan se det som ett problematiskt faktum i dagens brist på personal på många områden, från elektriker, plåtslagare och barnmorskor.

Samhällsstödet till barnfamiljerna får moraliskt stöd i de krav på kontrollerad världsbefolkning som klimatkrisen och grön omställning är uppenbara bevis för. De unga barnfamiljerna har i praktiken inget val annat än att anpassa sig till stödformerna.

Vem bestämmer åt folk?

Trots allvarliga konsekvenser för folket i Kinas befolkningspyramid efter fortsatt statlig   födelsekontroll, anser internationella organisationer att befolkningarna måste minska, särskilt Afrikas, Indiens och andra delar av världen där kvinnorna inte nåtts av västvärldens stöd för sexuell hälsa. Ser vi till diktaturerna är abort inte en frivillig sak, utan ett samhällsbeslut med tragiska konsekvenser.

Vad har hänt med ”folkhemmet?”

Födandet, mammorna och papporna och barnen utsätts i form av politiska kontrollformer för tryck från i princip alla håll. Den möjligheten hade påven S:t Paulus VI varnat för i sin profetiska encyklika om den artificiella barnbegränsningens följder, Humanae Vitae (1968).

Det anses nu i vad som återstår av ”folkhemmet” vara moraliskt rätt att anpassa sig till systemet. De som inte gör det och söker levnadsformer i närmare kontakt med naturen, utanför stadsplanerarnas befolknings visioner, kämpar alltid i motvind med försök till ”homeschooling” och vilja till flerbarnsfamiljer.

Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez

Det räcker alltså inte för familjepolitiken att globala sjukdomar som spetälska (lepra), aids, viruspandemier och Alzheimers sjukdom är större befolkningsåterhållande händelser än det basala preventivtvånget som staterna lyckas så bra med.

Inget hem utan mamma.

Mammorna har idag stora uppgifter utanför det dagliga familjelivet och framhålls som moderna föredömen. Även om det är stimulerande är det ofta tungt och ger upphov till nedstämdhet eller i värsta fall depression.

Andra sociala händelser som psykisk ohälsa bland unga, riskerna för rekrytering till andra sociala gemenskapsformer med sina egna från familjenormerna skilda lydnads och underordnandesformer, påpekas dagligen i media.

Tonåringarna anses ofta ha en otillräcklig moralisk grund och är lättare föremål för påverkan. De mobbar och mobbas, de är våldsbenägna och ljuger. De är också underbara kamrater och skänker både pengar oc saker de kan avstå från. 

De ges en bild av personutveckling som föräldrar inte kan motverka med den förhållandevis lilla tid de har med sina barn i hemmet. Barnen lyssnar på många andra som de har respekt för. Enheten i familjen har flyttat ut i kvarteret eller längre bort.

Även om många klarar sig utmärkt väl i det egna subjektiva utfallet, är det ingen tvekan om att det råder en obalans i folkhemshälsan som vi inte haft tidigare. Återigen måste vi se på mammornas grundläggande betydelse som inte ens de mest praktiska och hjälpsamma papporna kan ersätta.

Yttrandefriheten idag?

Alla lär sig idag att hålla tungan rätt i mun på arbetsplatserna när det gäller genus, sexuell ”hälsa” och yttrandefrihetens gränser. Samhällsstödet för alla alternativa samlevnadsformer anpassas kontinuerligt. Hur ser egentligen vår framtid ut?

Förr samlades domarkåren för gemensam nyårsbön i kyrkan. Domare dömde efter Guds och samhällets lag. Vem var det som föreslog att denna bön och denna samling kring Gud i samhällslivet skulle tas  bort?

Varför har vänsterideologin tagit över?

Nu är det fritt fram för lagar ingen kunnat drömma om i det Sverige som var. Varför har socialistisk vänster fått ta över hela scenen? I de auktoritära staterna var det förbjudet att visa tro på Gud. Hur kunde det i praktiken bli så i vårt land? Den som lever får se. Det blir en merit som präst i Svenska kyrkan om de gifta prästerna är samkönade, är min gissning. Vittnesbörd eller anpassning till denna världen?

De skall vara tecken på stöd för minoriteters rättigheter, men i opposition mot Bibeln som påverkat människors tänkande och synsätt överallt efter Romarrikets fall.

Det blir förmodligen straffbart att berätta om sin ändrade livsstil och att helt sluta med homosexuella handlingar. All sådan privat ”omvändelseterapi” skall antagligen betraktas som kränkande.

Eutanasi blir lika laglig som abort.

Kanada har infört ett eutanasiprogram, väl förberett genom Högsta domstolens majoritetsbeslut att läkarassisterat självmord ingår i respekten för livsvärdena. Har man glömt Hitlers eutanasiprogram?

Det som förutsågs i den anglikanske prästen Robert Hugh Bensons på sin tid upprörande bok ”Lord of the World. A Dystopian Science Fiction” (1907, ännu inte översatt till svenska) genomförs nu av demokratiskt välfungerande stater. I Bensons roman, som egentligen teoretiskt handlar om Djävulen som denna världens Herre, presenteras självmordsklinikerna som en än så länge olaglig välgörenhetsinstitution.

Under den här tiden läste man allt av Jules Verne som förutsåg sådant som tekniken och ingenjörerna sedan förverkligat, allt från ubåtar till månraketer.

Kvinnans rätt över sitt (och pappans) barns liv blir nu lag i land efter land, trots motstånd och försök att hävda de ofödda barnens rätt till livet. För alla som förstår vad abort är kommer begreppet barbari att i jämförelse kännas lättsmält som verklighetsbeskrivning. Det var rena barbariet att skadade tyska soldater som skickats hem från den militära katastrofen på den ryska östfronten under Andra världskriget kom att ingå i ett omfattande, men maskerat, eutanasiprogram. Måste man påminna om dessa makthavarnas, horribla beslut?

Mammornas obetalbara betydelse.

Alla dessa allvarliga problem som visar sig i alla kulturer, kunde undvikas om mammorna hade längre tid för att själva med sina män fostra sina barn till klokare beslut i uppväxtåldern. Barnen har en unik relation till sina mammor som burit dem och fött dem och älskat dem från den första stunden av deras liv. Den relationen stärker barns moraliska utveckling på sikt och är grunden för deras framtid. Det inser alla, det vet alla, det sympatiserar alla med. Problemet är att samhällsstödet är ett välfärdsdefinierande system som ingen kan ändra på och som tar tiden från mammorna.

Stödet från ”familjepolitiken” måste de unga paren anpassa sig till. Ändå är svaret på vår tids svåra samhällsproblem att mammorna skulle kunna ha mycket större betydelse i det långa loppet än vad de faktiskt har. Det kan man tacka det politiskt genomförda stödsystemet för.

Den kristna kallelsen och efterföljandet måste kräva något stort.

Karriärkvinnornas ansiktsuttryck avspeglar också graden av livstillfredsställelse och lycka som kvinnor. ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i världen är”, säger den elaka drottningen i sagan. Ja, vem blir i slutändan lyckligare om inte hemmet och familjen ses som samhällets första grundsten och får den lagstiftning den behöver?

Den ateistiska konstruktion som Sovjetunionen var fungerade så länge myndighetsutövningen var konstant. Allt var av staten reglerat. Kupongerna och stämplarna skapade en järnhård trygghet. Belöningssystemen kanaliserade avundsjukan och fostrade den socialistiska människan. Alla var lika nöjda men leendena var nästan helt försvunna.

När partidisciplinen föll ihop, rasade hela samhällsbygget och ledde till kaos, våld och otrygghet utan ände. Det var en union som inte var ”byggd på berget utan på sanden”, som Jesus talar om i en av sina pedagogiskt liknelser.

Ser vi en liknande utveckling i Sverige? Vad händer med folkhemmet som var vår trygghet? Är det anarki och egoism som vi ser breda ut sig på dess plats?

Alla som grips av skräck och förvirring, ropar först efter ”mamma” och sedan till Gud.

                                                                                                           diakon Göran Fäld