juli 2020

Kortpredikan 28 juli 2020, S. Botvid, martyr

Den omedelbara orsaken till profeten Jeremias klagan är torka och missväxt. ”Kommer jag in i staden, så möts jag där av hung­erns plågor.” Men profeten ser djupare. Han ser ett sam­band mel­­lan den yttre nöden och fol­kets avfall från Gud. Avguden Baal som de tillbad, regnguden, förmådde inte ge regn. Profeten vet att folket har vänt sig bort från sina fäders Gud och det förbund han slöt med dem. Folket vill in­te se att de öser ur usla brunnar. En bild för kyrkan i Väs­ter­landet med Sve­­rige i tä­ten?

Uppror mot Skapelseordningens man och kvinna

Människan är inte en fullkomlig varelse med kunskap om vad som är rätt och fel, gott och ont. Gud har gett varje människa ett samvete för att välja det goda och avvisa det onda. Alla vet att samvetet kan vara upplyst men att det kan förmörkas och nästan helt upphöra att finnas till. Anders Behring Breijvik (sedan 2017, Fjotolf Hansen) mördade två poliser bakifrån på Utöya i Norge för att kunna genomföra massmord 22 juli 2011 på intet ont anande ungdomar.

Predikan. 17 söndagen under året 2020

Det goda valet. Det ”förråd” som Jesus nämner i slutet av dagens evangelium får vi en skymt av i dagens läsningar. Vi hör om den unge kungen Salomo, som ber om ett vist och ly­digt hjärta. Pau­lus beskriver hur män­niskan kan få allt i sitt liv att samver­ka till det bäs­ta. Lik­nel­ser­na i evan­geliet talar om en skimrande skatt och en lysande pärla. Vi skymtar ett förråd ur vilket lärjungen kan hämta fram både nytt och gammalt. Inte minst i en tid när män­ni­skan förvän­tas vara sin egen lyckas smed, men lätt blir en lekboll för kraf­ter som berövar hen­ne både lyckan och friheten och sedan lämnar henne i sticket.

Predikan. 17 söndagen under året 2020

Töm dina händer. Kära systrar och bröder i Kristus, Med läsningarna idag vill Kyrkan att vi frågar oss hur vi egentligen kan ”ge allt” för Guds rike. Jesus tredje liknelse i evangeliet, den om nätet och fisken, ger en viktig insikt för vårt svar: det inte är vi som hittar Guds rike – skatten, pärlan; det är Riket som hittar oss, Gud som ”ger allt” för oss. I andra läsningen ur Romarbrevet hörde vi att Gud ”på allt sätt hjälper” dem som han ”har kallat efter sin plan” och som ”älskar honom”, att ”nå det goda”. Dvs alla människor är predestinerade, förutbestämda, till gemenskap med Gud.

Söndagsbetraktelse 26 juli 2020

Hur mycket är vi beredda att ge, för den här skatten? Även då man inte kan ge någonting som motsvarar värdet av ens frälsning så måste man ge upp mycket för att få det. Himmelriket här på jorden är gömt, gömt inom oss och ibland oss. Det är märkligt hur blinda vi kan vara, antingen så ser vi inte alls att vi har funnit en skatt, eller så ser vi skatten men blandar ändå in en hel del låtsas-pärlor och plastdiamanter eftersom vi inte till fullo förstår värdet av skatten och istället dras till skimret i de röda glasrubinerna.

Kortpredikan 25 juli 2020, S. Jakob, apostel

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det för­mätna i deras mors frå­ga om de förnämsta platser­na. De kän­­ner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende. Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidan­dets bä­­­gare. Han tar emot deras föresats, trots att deras iver än­nu var oerfa­ren och hög­mo­dig. Paulus förklarar varför skatten finns i svaga lerkärl. Lärjungens väg bör­­­jar inte med uppståndelse och ära. Att imponeras av sådant kräver ingen tro.

Angående Kommunion i handen

”Memoriale Domini”. Förutom att det inte finns några medicinskt officiella källor som har föreslagit att det skulle vara mindre risk för spridning av covid -19 med kommunionen i handen än med kommunionen på tungan, så är dessutom kyrkolagen sådan att den inte kan ändras. I dokumentet ”Memoriale Domini”  står det klart och tydligt att kommunion på tungan är normen i den Katolska Kyrkan, och att den normen aldrig upphört! I den Traditionella (Tridentinska, Klassiska, Antika, Ständiga…) Mässan är kommunion på tungan, knäböjande, gällande.

Kortpredikan 24 juli 2020

”Vänd om”, säger Herren. Folket var förskingrat och bodde inte i det land som de fått. Uppma­ningen betyder i förstone att vända tillbaka till det lan­det. Men i främ­mande land hade de också vänt sig till andra gu­dar. Därför var det också en maning att vända tillbaka till deras rätte Herre. ”Vänd om, ty det är jag som är er Herre”. Uppmaningen var förknippat med ett löfte att föras i bet av herdar efter Herrens hjärta.