årgång B

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Munkarna behöver enligt Benedictus tolv psalmer för att vakna och komma på rätt spår. Före dessa psalmer säger de realistiskt: ”Se, Herre, så många mina ovän­ner är”. Bön är det första den troende gör var­je mor­gon, det är hans ”förstlingsoffer” till Gud, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar, ra­dio och an­nan påver­kan.

Redan profeten hade förutsagt det Jesus säger om sig själv när Judas gått ut i natten: ”Nu har Människosonen förhärligats”. Profeten hade sagt: ”Du är min tjänare, genom vilken jag vill för­härliga mig”. Det sades vid den sista målti­den där stämningen var spänd. Jesus har förut­sagt förräde­riet. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte ens själv fråga vem det är utan låter Johannes göra det.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten ger konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Passionsberättelsen har många mycket mänskliga inslag. Petri löfte och fall. Judas förräderi dyker upp i olika varianter i den mänskliga historien. Lärjungarnas svaghet i Get­sema­ne, där de inte orkar hålla sig vakna, är inte svår att känna igen i den egna historien. Pilatus förvåning över Jesu tystnad är heller inte svår att förstå. Soldater­nas hån och spydiga hyllning, folkets och de ledandes smädelser av den korsfäste – vi känner igen det både från historien och dagens medier. Passionsberättelsen är mänsklig, mycket mänsk­lig, nästan som en kort­form av den mänskliga historien.

Många av judarna hade kommit till tro när de gått ut till Maria i Betania och sett Jesus upp­väcka Lasaros. Det kunde hota den politiska balan­sen. Men Kajafas är realpolitiker. En man, Je­sus, får off­ras för folket. Ända­må­let får hel­ga medlen, även om priset är en männi­skas liv. Vår tro säger oss att Gud tar Kajafas politiska plan i sin tjänst. Den skru­­pelfrie Ka­ja­fas talar inte ”av sig själv”. Enligt evangelisten Johan­nes talar han profe­tiskt: ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.