predikningar

Portalen till lycka. Huvudingången till en medeltida katedral har ofta en portal. Den liknar en öppen och väl­kom­nande famn, även om själva porten är trång. Portalen är ofta utsmyc­kad och vac­ker. Saligpris­ning­­­­arna är en sådan portal. Den öppnar porten till den värld som Je­sus kallar himmelriket. Jesus har gått upp på berget. Han sätter sig ner och börjar undervisa.

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han ställer den rann­sakande frågan: ”Har ni ännu ingen tro?” Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav ho­nom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i hopp. Hoppet i sin tur byg­­ger på tron.

”Ge akt på det ni hör”, säger Jesus. Det är också vad Hebreerbreet uppmanar till. Brevet har för­kunnat om den store översteprästen som genom sitt offer har öppnat en levan­de väg in i Guds hus. Hans bildspråk är omtumlande. Templets ”förhänge” in till det allraheli­gaste, ofta kallat ”förlåt”, brast itu när Jesus dog på korset. ”För­hänget” är en bild för Kristi ”brustna” kropp. Denna kropp har ”invigt en ny och levande väg åt oss”, så att ”vi frimodigt kan gå in i helgedo­men”.

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus liv. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därtill förmågan att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Kan vi se det Paulus såg? – Inte direkt, men det skymtar fram både i hans undervis­ning och i hans liv. Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, inte alltid lätt­be­griplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men det är inte den som för­vandlat världen.

”En skugga av det goda som skall komma.” Hebreerbrevet jämför det första förbundets många offer med det nya förbundets enda och fullkomliga offer. Olikheten blir tydlig, näs­­tan en kontrast. Ändå fanns det nya redan i det gamla, om än bara som en skug­ga. ”Det nya är fördolt i det gamla.”

”De menade att han var från sina sinnen.” Inte ens Jesu anhöriga kun­de utan vidare förstå hans ord och gärningar. Den som följer honom får inte alltid svar på sina frågor. De blir också flera och intensi­fiera­de. Stadsprefekten i Rom (början av 300-talet) kunde inte förstå varför den trettonåriga flic­kan Ag­nes avvisade hans frieri. Hon sade att hon var tro­lovad med Kristus.

Enligt legenden blev Henrik dräpt av en bonde som han ålagt bot­­göring för dråp. Hans reliker flyttades senare till Åbo domkyr­ka. Han firas som Finlands apostel. Henriks martyrium infogas i det offer som Kristus enligt Hebreer­bre­vet fram­bu­rit ”en gång för alla”. Kristi offer fullbordar alla det första förbundets offer. ”Skuggbil­den” ersätts av verkligheten.

”Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus.” Det är lätt att se de negativa sidorna i kyrkan, och att fångas av bedrövelse. Men profe­ten utlovar ”glädje i mitt bönehus”. ”Vi tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Det krä­ver mera eftertanke att tro på Kyrkan än att tro på Kristus. Ett första skäl är att få vågar tala om henne som helig. Men redan Salomo ställde frågan: ”Kan Gud verkligen bo i det­ta hus som jag har byggt?”

Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år. Han lärde sig genomskåda demoner­na, som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara räd­da för dem.” Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att tappa geis­ten. ”Förslöas inte!” Tålamod behövs för att inte för­lora vad Gud har lovat.