predikningar

Den avgörande törsten. Törst efter vatten har följt mänskligheten genom historien. Ofta har det varit en överlevnadsfråga. När israeliterna saknade vatten under ökenvandringen knotade de mot Mose. Vi anar att behovet av vatten inte bara gäller den kroppsliga törsten. Det är också en bild för människans behov av Gud. Psalmisten sjunger: ”Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden”. Människan liknas vid hjorten som längtar till vattenbäckar. Kyrkan påminner oss om denna törst särskilt under fastetiden.

Profeten förundras. ”Vilken Gud är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd. Din vrede består inte för alltid, du vill helst visa nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker få honom att dela glädjen över att hans bror har kommit hem.

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan möjligen psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tycka. Josef hade naivt berättat om sina drömmar där han själv är herre över sina bröder.

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras avfall, avguderi och so­ciala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam. Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyckleriet när det har religiösa förtecken. Jesus talar med bitande ironi om önskan ”att ha hedersplatsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”. I teorin är alla förnuftiga människor eniga om att fördöma hyckleriet. Ingen vill kallas hycklare. Varför är då problemet så vanligt?

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är också att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med deras synd i en ställföreträdande bekännelse: ”Vi har syndat, vi har gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgörare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjorde sig till ett med hela världens synd.