predikningar

Korinthierna har fått stora andliga gåvor, de har ”helgats genom Kristus Jesus”, men de har stannat på ”mjölksta­diet”. De tål än­nu inte ”fast fö­da”. Tecknet på detta är att de lever i ”ofördragsamhet och strid”, att de de­lar in sig i partier. En ”hör till Apollos”, en annan ”hör till Paulus”. Barnen måste växa till och förstå att det är Gud som ger växten. Pau­lus och Apollos är tjänare och de behövs, men det är Gud som ger väx­ten. Till mognaden hör att inte bli felaktigt beroende av den ena eller an­d­­ra prästen, teologen eller påven.

Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till förfogan­de. Med Paulus kun­de han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktar­na/spa­nar­na hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett ”högt ställe”, så att de kunde se.

Paulus påminner de troende i Korinth hur de kom till tro. Det var inte genom ”förkrossande vältalighet och vishet”. Tvärtom. Apos­teln var ”svag och rädd och full av ängslan” när han uppträdde bland dem. Deras tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Det gällde också innehållet i hans förkunnelse. Det enda han ville förkunna var den korsfäste Kristus.

Efter att ha förkunnat korsets kraft ber Paulus de kristna i Korinth att tän­­ka efter. ”Tänk på när ni blev kallade”. När de kallades var det inte många som hör­de till de starka, förnäma och visa. Han utesluter inte att några gjorde det, men de flesta tycks ha varit svaga, ringaktade och förbisedda. Sannolikt en högst blandad ska­ra med många från samhället utkanter.

Redan i början av sitt första brev till Korinthierna ta­lar Pau­lus om slutet på Jesu liv och det som blev centrum i tron, korset och dess kraft. Det som var en stötesten för judarna och en dår­skap för hedning­arna, var Guds kraft och Guds vishet för dem som räddas. Skrifterna hade talat om visheten som en väg att närma sig Gud. Den nådde långt, men inte ända fram.

Johannes Döparens martyrium uppfattas lätt som obehagligt och pin­samt. Hero­dias har inte glömt vad Johannes sagt om hennes otillåtna äkten­skap med Herodes. Hans feghet gör honom till hennes medbrottsling. Hämndlystnad styr hennes handlande. Elia förföljdes av drottning Isebel. Profeten Jeremia klagar, men är gjord till ”en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet”.

Paulus går strängt till rätta med dem som ”lever utan ordning”. I praktiken lever de på andras arbete. Oftast handlar det om lättja, som ibland ges en förment andlig motivering – tan­ken att det är ”finare” att be än att arbeta, eller att ”frälsning­en” befriar från ar­be­tets möda. Samtidigt är arbete något mer än möda. Redan att Her­ren söker arbe­tare i sin vin­gård signalerar något nytt. Benedictus infogar arbetet i klost­­­­rets liv och höjer därmed arbetets status. I klostret skall allt för­här­liga Gud, också arbetet.