predikningar

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tyc­ka. Josef hade naivt berättat om sina dröm­mar där han själv var herre över sina bröder. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både teori och praktik, både Skrift, Tra­di­tion och Kyr­kans er­farenhe­t varnar för att lita på vem som helst. Det finns en lockelse i att anförtro sig åt den som ger intryck av att stå för det goda. När betet är lockande sänker människan vaksamheten. Visheten säger: an­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat ve­der­böran­de! Vi le­ver i en fallen värld, inte i paradiset.

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras avfall, avguderi och so­ciala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam. Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om önskan ”att ha he­ders­­­platsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”. I teorin är alla förnuftiga människor eni­ga om att fördöma hyckle­riet. Ingen vill kallas hycklare. Hur uppstår då problemet?

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med de­ras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Att höra för att se. På andra söndagen i fastan tar oss kyrkan med upp på förklaringsberget. Jesu gu­dom­­­liga härlighet blir synlig för tre av hans apostlar. Kyrkan låter oss höra detta evange­lium i bör­jan av den långa fastetiden för att vi skall få våra ögon öppnade och inte förlora målet ur sikte. Hur blir vi seende? I kollektbö­nen får vi verktyget: “Låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se”. Vi ser genom att höra. Det var samma vägledning som Faderns rös­t på berget gav om sin älskade Son: “Lyssna till ho­nom!”

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans ut­val­da folk. Herren förklarar att han vill vara deras Gud och folket bekräftar att det vill vara hans folk. Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Genom förbundet blir folket upphöjt över alla andra folk. Men just denna utmanande olik­het har som mål att dra in alla folk i den­­na unika relation till Gud. Uniciteten är ställföreträdande.

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va.” Synd är en dödlig sjukdom. Sjukdomen botas när syndaren ge­nom om­vän­del­se får del av Guds botande och livgivande kraft. Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är läkaren som vill bo­ta och hela människan. Men människan måste samverka med Guds helande kraft.

Vi firar den dag då Petrus enligt traditionen blev Roms bis­kop. Världsliga härskare och deras riken, goda eller onda, har sin tid. Men de fal­­ler och ersätts av andra. Pet­­ri stol består, trots att också ovärdiga herdar har suttit på den. Det petrinska ämbetets hemlig­het skym­tar fram. Nå­gon hål­ler sin hand över Petri stol. Världsliga härskare uppträder ofta som ”herrar” över sina under­lydan­de, styrda ”av vin­nings­­lystnad” eller maktlystnad.

Folket i Nineve lyssnade till profeten Jonas förkunnelse och vände om från sin onda väg. Det finns något enkelt, renhjärtat, och kraftfullt i deras reak­tion. Vi hör ingenting om särskilda tecken. Ingen häftig dramatik, som kan omge omvändelsepredikanter. Jona var ju egentligen ovillig att full­göra uppdraget. Han förkunnade att Nineve skul­­le förstöras och folket tycks ha förstått. En fasta lystes ut och även kungen satte sig i aska.