Predikan 2 söndagen efter Jul 2025

Guds fullbordan av förbundet med det bibliska Israel är Jesus Kristus – dagens staten Israel är politisk, inte frälsningshistorisk

Syr 24: 1-2, 8-12; Ps 147; Ef 1: 3-6, 15-18; Joh 1: 1-18

Kära systrar och bröder i Kristus,

Johannesprologen, dvs början av Johannesevangeliet, vår följeslagare på många sätt under hela Jultiden, så även idag, sammanfattar det unika med kristendomen. Många andra religioner berättar om halvgudar, gudomligt ”adopterade” heliga män eller gudomligt inspirerade vishetslärare. Men ingen annanstans har vi före eller efter hört om hur Gud, Varat, Existensen själv som ger allt annat del av existens, upphovet till tid och rum och därmed alltså själv utanför tid och rum, går in i sin skapelse och förenar sig med den i mänsklig gestalt. Allt för att vi ska kunna förenas med Gud i Guds eviga liv.

I denna sin evangeliebiografi över Jesus Kristus gör, kan man säga, Aposteln Johannes upp med sin tids dominerande bilder av Gud och gudomligt inspirerade befriare. För den grekiska filosofin var ”Ordet”, på grekiska ”Logos”, planen eller tanken, en opersonlig, Star Wars-liknande kosmisk kraft. Och en befriare med gudomlig sanktion var för dåtida, judisk tro en politisk ledare. Mot dessa föreställningar ställer Johannesprologen en människobliven, personlig Gud vars befrielse är nåd, Guds gåva av sitt eget liv, och sanning.

Också i vår tid är detta porträtt lika aktuellt. Innebörden av den vars födelse vi firar är inte alls klar. Istället är det mycket allmänt tal om vår ”kristna kultur”, kristendom som en samling estetiska upplevelser eller ”kristna perspektiv” som bekräftelse av egna åsikter.

Ett ständigt pågående andligt sökande och frågande efter ”nå’t”, kanske just en ”kraft”, som ett slags livsstil, ses också ofta som mer rimligt än att finna ett svar. Och Jesus lockar snarare som en konstruerad ”politiker” som av vilja att bli ”omvald” av oss försäkrar att allt vi vill är vad han vill och att våra val är bra vilka de än är, bara för att de är våra. Även om återvändsgränderna i sådana samtida hållningar blir tydliga för allt fler, utövar de fortfarande starkt inflytande. Så förstår vi att kristen mission och evangelisation, på basis av vad just Johannesevangeliet berättar, alltid behövs.

Vi hörde att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. På grekiska, evangeliets originalspråk, betecknar ”bodde” bokstavligt att ” slå upp ett tält”. Det anknyter till tält-tabernaklet som under Israels ökenvandring förvarade arken med Lagens tavlor, Guds genom Mose uppenbarade vilja, i det judiska folkets mitt. Vår första läsning ur Syraks vishet refererade precis till hur Guds uppenbarade vilja – den som i Bibelns s k vishetslitteratur just kallas Guds vishet – bodde i förbundet med det judiska folket. Det förbund vars syfte var att Gud själv skulle bli människa i och genom detta folk och så tala till hela världen.

Så när då Ordet – dvs Guds eget tal som i mänsklig gestalt visar Guds plan, Gud själv – slår upp tältet med sig själv mitt ibland oss, refererar det till att det är personen Jesus Kristus, född i Betlehem, som är den nya och sanna och direkta gudsnärvaron, Visheten, mitt ibland oss. All religiös symbolik, all gudstjänst och liturgi, ja, all vår tillbedjan, ska nu riktas och ordnas mot honom och uttrycka den gudomliga sanning och härlighet som han slutligen och helt uppenbarar.

Det är av detta skäl som man som kristen inte på ett religiöst sätt behöver, ja, ens ska, förhålla sig till dagens politiska Israel, staten Israel, eller till den samtida judiska diskussioner om denna stats relation till uppfyllandet av Guds löften. Man kan som kristen ha åsikter om staten Israel, precis som om vilka andra stater och politiska system som helst. Och dessa åsikter kan skifta bland kristna. Men de är politiska och har för oss kristna inget med religiös tro att göra.

Guds fullbordan av sitt löfte till Abraham och Abrahams ättlingar – i vilka vi nu via Jesus räknas in som ”andliga semiter” som påven Pius XI så träffande beskrev det – det löfte som först uttrycktes i form av ett land som en symbol för ett evigt hem; den fullbordan är personen Jesus Kristus. I honom blir den antika judendomens tillbedjan komplett, överskrider sina första gränser och blir tillgänglig för alla, judar och icke-judar, i det Nya förbundet och det Nya Israel och alltså det nya förlovade landet: Kyrkan, som samlar alla nationer och folk i sitt andliga land. Bortom all politik. Sådan är den förutbestämning som Aposteln Paulus talade om i vår andra läsning ur Efesierbrevet.

Frågan ”vem är Jesus för mig?”, som präster och pastorer ofta uppmanar de troende att ställa sig, kan bara besvaras om vi först har rätt svar på frågan ”vem är Jesus?”, dvs det barn som föds i krubban i Betlehem.

Om han verkligen är, inte bara ”för mig” utan rent objektivt är, den som vårt evangelium idag, Johannesprologen, beskriver, och som han senare bekräftar sig vara genom sin uppståndelse från de döda, den som Kyrkan från början har bekänt, den som apostlarna vittnat om och den som martyrer än idag dör för, den som Nya Testamentet skildrar; ja, då kan inget i våra liv bara fortsätta som förut. Då finns Ordet, Guds plan och vilja med allt, också med mitt liv, gripbart att förstå och utforma livet efter. Då finns en väg till Gud som Gud själv öppnat. Då talar han, och ger sig hela tiden på nytt till människan, i alla tider, genom sin Kyrka, i hennes oföränderliga lära, hans stämma, och hennes sju sakrament.

Jesus namn, ”Yeshua” på hans modersmål arameiska, betyder ”Gud räddar” och visar hur hans identitet och uppdrag är ett. Dvs skiljer sig från alla profeter och religionsgrundare genom att vara Guds initiativ, inte bara som uppenbarelse utan som konkret handlande: Genom att ge sitt eget liv och själv gå genom döden så att Gud kan besegra den, blir han vägen, för alla som vill tro, till vårt eviga liv med Gud. Och hans namn är heligt, dvs avskilt för att tjäna Gud – absolut i denna värld, förstås, men inte för att själv förändras av den utan för att omvända och förändra världen.

Så påminns vi om vår egen kallelse som kristna att gå i hans fotspår, och varför vi behöver näras med det som är heligt, dvs avskilt och annorlunda, för kraft och riktning för vår vandring. Och för detta har vi helgonens förebild och förböner, sakramentens nåd, och en liturgi som inte gör gudstjänsten till en av många vardagliga träffar med oss själva i centrum. Det här ger han av sig, med sig, av kärlek till oss; det som profetiskt och bildligt beskrevs i dagens responsoriepsalm som ett land med gränser inom vilka det råder fred och där vi mättas ”med bästa vete”.

Den fråga allt detta, ja ytterst han, då ställer till oss, är om vi vill ta emot den gåvan, besvara den kärleken, och hur. Låt oss därför när vi nu strax blir delaktiga i hans offer för att kunna få ta emot hans gudomliga liv i den Heliga Eukaristin, be om att denna Jultid blir en tid av förnyelse av vår vilja att ge vårt svar på det sätt som utbreder hans större ära i våra liv, i alla våra relationer och precis där vi är. Amen.

pater Thomas Idergard