predikningar

Jesus uppmanar till omvändelse. Paulus förklarar omvändelsens innebörd och fullbor­dan. Jesus avvisar först ett enkelt orsakssamband mellan synd och yttre olyckor. Man kan inte från en olycka dra slutsatsen att den drabbade var ”större syn­dare” än andra. För alla gäller: ”Om ni inte omvänder er, skall ni alla mista li­vet.” Omvändelse är något mera än att följa lagen. Jesus berättar liknelsen om fi­kon­trädet som inte bar frukt. Han beskriver hur trädgårdsmästaren ber för sitt kära träd. Han gräver och gödslar för att det skall bära frukt. Det behövs mera än egen möda för att omvändelsen skall fullbordas och bära frukt.

​​​​​​​"Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?" Det är vad Paulus gör ner han rannsakar sitt inre. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Hans plåg­samma erfarenheter betyder inte fullständig maktlös­het. Paulus kan se och bedöma. Synden, hans köttsliga natur, är något främmande. Han är inte ett med synden. Med sitt förnuft kan han i sitt inre avgöra "vad som är rätt", som Jesus sä­ger. Han är inte ett blint och hjälplöst offer, utlämnad åt känslo­kaos och förtvivlan.

Liv eller död. Den slutliga skillnaden i tillvaron. Vi hör det både ur Pauli och ur Jesu mun. Den slutliga skillnaden börjar redan här i tiden. Psaltarens förs­ta psalm beskri­ver det som två vägar. Människan går på en av de två vägarna. Någon tredje väg finns inte.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet undervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införd i”. Den döpte har valt att använda sina ”lemmar” som redskap för det nya livet, ”för rättfärdigheten”.