predikningar

​​​​​​​”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men den rädd­ningen vore ingenting värd om han upphävde lagen och rättvi­san. I stället skall han bära vår skuld i sin egen kropp upp på korsets trä och försona oss med Gud. Det befriande ordet till kvinnan är sagt som hade han redan uppstått från de döda.

Mitt i en orolig och plågad värld. Vi i klostret som får fira den heliga eukaristin är oförtjänt privilegierade. Men därmed ock­så ålagda en helig uppgift, att fira mässan ställföreträdande för dem som inte kan delta. I förrgår följde vi en syster till graven. En plats står tom. En grav är tillsluten. Idag hör vi hur Jesus med hög röst kallar Lasaros ur graven. Det låter som en annan värld, och Jesu röst hör för­vis­so till en annan värld, men hans röst ljuder in i den värld där vi känner igen oss. Evan­ge­­lis­ten Johan­nes berät­tar bå­de om förebrående frågor, om förtvivlad gråt och om nära vän­skap. Mitt i denna sörjan­de, oroliga och plågade värld ljuder Jesu Kristi röst.

Går det att distansera sig från talet om och tanken på Covid-19 i dessa tider? Den som sitter vid sin dator, som när denna kortpredikan förbereds, har bara ett knapptryck till de senaste nyhe­terna och de många kom­mentarerna. Distans är nödvändigt för att inte gå under. Tänk om vi var lika angelägna att undvi­ka smittan från den verklige fienden. Någon gav rådet att begränsa ny­hetsintaget till en gång om dagen.

​​​​​​​Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att söka hjälp i det synliga och i det hon kan åstadkomma med egen förmåga och intelli­gens. Människan söker det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks henne avlägsen och oåtkomlig.

Den sköna och skira Bebådelsen kan tyckas malplacerad i dessa bistra coro­na­tider. Men det är tvärtom. Dagens högtid bebådar inkarnatio­nen. ”Universums Herre dolde sitt ma­­­jestäts omätlighet och antog tjänargestalt”, säger Leo den store. ”Den oför­än­derlige för­smådde inte att bli en utsatt män­ni­ska, den odöd­lige böjde sig under dödens lagar”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Evangeliet vittnar om att källan till detta vatten är en person, en män­niska ”fylld av nåd och sanning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

​​​​​​​Vi skymtar fornkyrkans dopundervisning bakom valet av läsningar. De beskri­ver vägen till tro och hoppet om ”nya himlar och en ny jord”. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i förväg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och kla­gorop. Där skall inte längre finnas oro och rädsla, ännu mindre pa­nik. På vägen dit följer vi de nödvändiga försiktighetsmåtten. Vi övar solidaritet med de särskilt drabbade genom att hålla ut i bön och förbön.