predikningar

​​​​​​​Det finns många likheter mellan profeten Elia och Johannes av Korset.  Elia framträdde som den glödande profeten. Han utförde våldsamma handlingar och ”togs upp i himlen i en vagn dragen av eld­hästar”. Johannes kunde knappast tala om Gud utan att gripas av extas. Han för­manade sina felande medbröder och fick många fiender. Elia fick fly undan de mäktiga och Johannes sattes i fängelse av sina egna bröder.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden som en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu löfte, blir en källa i hjärtats innersta. Den heliga Lucia måste ha kommit hemligheten på spåren. Enligt legenden hade hon avgivit kyskhets- och trohetslöfte till Kris­tus. Det kostade henne livet, när hennes familj försökte gifta bort henne och den tilltänkte brudgummen kände sig kränkt. Hon måste ha kommit fridens hemlighet på spåren.

​​​​​​​Har någon uttalat mäktigare trösteord än profeten Jesa­ja? Först för det bortförda och betryckta folket i Babylon. ”Frukta inte du Is­raels lilla hop.” Men sedan också för alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vatten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem. Redan själva orden vibrerar av tröst och väcker hopp. ”Jag skall göra ök­nen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.” Vem, bortsett från dåren eller bedragaren, kan uttala sådana ord? Vem mer än Israels Helige?

”Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.” Profeten undervisar om Guds väldiga storhet och kraft. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta?” Detta väldiga kunde göra den enskilda och ”lilla” människan ointressant. Men det är tvärtom. Guds storhet och allmakt är inte kall och omänsklig, Tvärtom visar den sig i att ”inte en enda uteblir”. Det var begripligt att israeliterna grep av vanmakt när de satt i den babylo­niska fång­enskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel.  Tron prövas när motgångar hopar sig och krafterna avtar.

Trösta, trösta mitt folk...”. Så lyder uppmaningen för de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fångenskapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kap 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”. Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusa­lem på nytt. Gud hade inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts. Vad behöver vi mera höra, när vi ser vad som hänt och händer om­kring oss i vår del av världen, med tömda kyrkor, kloster och semina­rier, med en människoförnedring och kulturförstörelse som ingen trod­­de var möjlig?

För att bevara vårt hopp. När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är slut. En bild för hopplöshet. Så var det för Israels folk när den siste kungen av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profe­ten Jesaja ser läng­re och klarare. Han säger: ”ett skott, en gren, skall skjuta upp ur Isais av­hugg­na stam”. Profe­ten tecknar kon­turerna av den Messias, vars födelse vi skall fira om några vec­kor. Vi sjunger om det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Da­vids rot och stam”. Tidi­gare sjöng man: ”av Jesse rot och stam”. Då visste flera svenskar att Davids far hette Jes­se, en medeltida form av Jishaj/Isai. För dem som hörde tändes ett hopp, åtminstone ett frö. Särskild när de lyssnade till profetens fort­sättning.