Predikan 5 söndagen i fastan 2021
Jer 31:31–34; Ps 51:3–4, 12–15 (R. 12a); Heb 5:7–9; Joh 12:20–33
Bland många tusentals pilgrimer som kom till Jerusalem inför påskhögtiden, för att tillbe Gud, fanns några fromma greker. De hörde talas om Jesus och ville se Honom. De ville träffa honom personligen, möta Honom. Vad ville de tala om? Kanske vi som kommer till kyrkan liknar dessa greker? Vi kommer med våra egna hemligheter. Vår längtan. Våra behov och våra bekymmer. Vår glädje!
Vill du möta Jesus? Har du kommit hit i dag för att du vill möta Jesus ? Eller kommer du bara av en from vana, för att uppfylla söndagsplikten?
När nu grekerna kommer till Jerusalem verkar Jesus vara svårtillgänglig. Kanske distanserade sig Jesus från fiender som ville sätta Honom på prov?
Johannes beskriver i sitt evangelium en lång väg, ett avstånd, mellan grekerna och Jesus. Evangelisten skriver nämligen att grekerna först ”sökte upp Filippos (…)” ”Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus.” Är det så svårt att få möta Jesus?
Grekernas förfrågan liknar nästan proceduren som vid en offentlig audiens… Och i evangeliet står det inget alls om att grekerna verkligen fick träffa Jesus. Sökte de Jesus förgäves? Det berättas istället om, att Jesus hänvisar till… döden. Och Herren talar om döden med indirekta, hemliga ord och använder till och med en liknelse: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”
Jesu jordiska mission närmar sig nu sin fullbordan. Hans trettio år i det anonyma plus tre år av ett liv i öppenhet för alla, tar snart slut. Jesu död närmar sig och samtidigt närmar sig Påskfirandet. Jesus är vår Påsk. Snart blir Herren offrad på ett kors: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.” Märkligt att Jesus beskriver sin korsfästelse, inte med tragiska ord, utan på ett hemlighetsfullt, hoppfullt sätt: ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Jesus beskriver korsfästelsen som upphöjelse. För att vi ska kunna förstå vad som menas hjälper evangelisten Johannes till med en egen kommentar: ”Detta sade Han för att ange på vilket sätt han skulle dö.”
Men låt oss komma tillbaka till grekerna som väntar för få möta Jesus…
Varför lät Jesus grekerna inte komma för att träffa Honom? Brydde Han sig inte om dem längre? Tvärtom! Jesus avslutar snart sin jordiska mission. Och det blir inte slutet på Hans närvaro. Snart blir Jesus tillgänglig ännu mera. Han blir närvarande på ett annat sätt. Han skall instifta Eukaristin – och blir då alltid närvarande där man ”gör det till Hans åminnelse”, när man firar Eukaristin, även när ”två eller tre samlas i Hans namn”. Och dessutom är de som söker Honom, och de som blir Hans tjänare alltid nära Honom: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.”
Jesus ger oss tröst i alla våra svårigheter. Om vi kommer för att tillbe Gud och vill möta Jesus, står vi i samma kö som de fromma grekerna från dagens evangelium. Jesus hade de tolv utvalda lärjungarna som nästan ständigt var i Hans närvaro.
Är det inte märkligt, att genom begränsningen av antalet deltagare i våra kyrkor, är några närmare Altaret och de andra kan känna sig… liksom uteslutna? Utanför. Många, kanske de flesta, liknar ju de grekiska pilgrimerna som inte får se Jesus. Och det känns inte rätt. Jo, alla skall få möta Jesus! Han gav ju ut sitt liv för alla och inte för en elitgrupp.
Just pandemin som är vår obekväma verklighet skapar ett tillfälle, där vi alla kan uppskatta Herrens närvaro på ett nytt sätt. Sakramenten kan uppskattas. Vi får längta till detta heliga Möte på ett särskilt sätt, nu när vi är begränsade av pandemin. Sakramenten är givna av Gud inte för att firas på avstånd eller virtuellt, utan i direkt personlig närvaro och på ett personligt sätt. De är ju konkreta, nära och personliga möten med Gud i Jesus. Och Herrens närvaro är obegränsad! Hans nåd går igenom väggar och murar. De enda hinder som begränsar oss är våra egna stängda hjärtan och själar som inte ger plats för Gud på grund av syndens smuts och orenheter.
Inte bara i pandemi-tid, utan i alla möjliga motgångar, kan vi faktiskt fördjupa vår relation till Gud och till varandra – i den Heliga Kommunionen, i gemenskapen med Gud den Treenige och med alla de som tillhör Honom. Även i isoleringen och i pandemins begränsningar kan vi ännu djupare och tacksammare möta Jesus. Nu när vi har så få platser i kyrkan kan vi uppskatta detta som vi kanske inte uppskattade så mycket innan? Tack och lov är Gud alltid närvarande! ”Där Jag är kommer också min tjänare att vara” – sa Jesus. Detta är ett viktigt ljus för oss nu i vår situation och i alla situationer och omständigheter i våra liv.
Jag hörde en gång talas om några katoliker som blev deporterade till Sibirien. Många dog där av svält och kyla. Även prästen dog. Men folk samlades fortfarande varje söndag för bön, trots att kyrkan låg långt hemifrån för många. De brukade lägga ut prästens liturgiska kläder på altaret, de öppnade mässboken och de bad på sitt sätt. De bad till Gud om att en präst skulle komma till dem, om så bara för en enda gång för att ta emot bikt, predika och förrätta sakramenten. Och efter många år fick de se en präst komma! Han bara passerade byn. Prästen blev förvånad över att träffa folk som förberedde allt till Mässan. Men församlingen var inte förvånade. De bad, längtade och trodde på att det skulle bli så. De uppskattade prästens närvaro med tårar i ögonen och med glädje och tacksamhet i sina hjärtan.
Vi hörde idag Herren nämna något mycket personligt: ”Nu är min själ fylld av oro.” I den andra läsningen hörde vi något liknande: ”Under sitt liv på jorden uppsände Han med höga rop och tårar enträgna böner till Den som kunde rädda honom från döden.” Herren offrar sig medvetet för oss. Han sa: ”Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.”
Det hänger ihop med den helige Paulus ord: ”(…) Han böjde sig under Guds vilja. Fast Han var Son lärde Han sig lyda genom att lida…”
Vi skall tänka på vår egen bön. Är det inte så, att vi oftast ber för att undvika dagens kors, svårigheter och motgångar, ja, lidanden i olika former? Under fastan, när vi nu är så nära firandet av Herrens lidande, död och uppståndelse; låt oss inte undvika Herrens kors! Kanske var det likadant med de fromma grekerna som inte fick träffa Herren? Om de var kvar i Jerusalem under Påsken kunde de få möta Herren, få se Honom korsfästas, upphöjas, segra!
Vi skall förbereda våra hjärtan för Hans nåd och Hans närvaro. JA ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.”
- A m e n -
Pater Rafał Zarzycki