predikningar

Den helige Bernhard är en av kyrkans stora lärare och kyrkoförnyare. Någon har sagt att han bar hela 1100-talet på sina axlar. Under hans ledning grundade Clairvaux 68 kloster, bland annat i Alvastra, Nydala, Varnhem och Roma på Gotland. Hans umgänge med den heliga skrift är hisnande, hans bilder och uttryck sensuella och drastiska, vackra och välsmakande. Han liknar profeten Hesekiel, som säger att Gud vill ge folket ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i deras bröst.

Hesekiel beskriver maktmissbruk och svek bland Israels herdar och ledare. De har sörjt för sig själva, men inte för sina får. Profetens ord är en biktspegel för varje biskop och varje präst. Benedictus talar ofta om abboten som en herde. Han kallar det en ”svår och mödosam uppgift”.

​​​​​​​”Många som är sist skall bli först och många som är först skall bli sist.” Profeten Hesekiel låter domen falla över de olika rikena runt Israel under 500-talet f. Kr. I dagens läsning gäller det Tyros, den fenikiska kuststaden i södra Libanon som samlat på sig stora rikedomar, men drabbats av högmod. ”Många som är först skall bli sist.”

Profeten får utföra en symbolisk handling, som ett tecken för folket. Hans hustru dör, hans ”ögons lust”, och han får inte ens hålla dödsklagan och sorgefest för henne. Folket frågar vad tecknet betyder. Folket skall berövas det som är dem kärare än något annat, staden och dess tempel. Babyloniernas belägring av staden har inletts. Slutet närmar sig. Folket får bara ”försmäktande” åse vad som skall ske. ”Hesekiel skall vara ett tecken för er.”

Det är ett märkligt faktum att man aldrig har hört talas om Marias grav. Trots att också mindre kända helgongravar drar till sig både pilgrimer och visas den största omsorg. Inte heller har man någonsin hört talas om någon relik från hennes kropp. Det tycks bekräfta vad dagens högtid bekänner och firar. Med kropp och själ är Maria upptagen till himlen. Hon ”behövde” inte dö den kroppsliga döden, renas i skärselden och invänta allas uppväckelse på den yttersta dagen, då kropp och själ återförenas.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” Paulus påminner korinthierna om detta med tanke på insamlingen till de kristna i Jerusalem. För Paulus är ”hjärtat” platsen både för viljans beslut, för förnuftig eftertanke och för den känsla som inte ger av tvång, utan av glädje. ”Gud älskar en glad givare.”